Den man jag har satt allra mest skräck i måste vara min nuvarande chef. Han dyker in lite tidigare en morgon ibland, och pratar några minuter vardera med oss fyra som jobbar på natten på slitytan. Jag satt vid strängen när han kom i morse. På vägen fram till mig plockade han med sig ett kvastskaft, som någon har vässat så det ser ut som ett spjut. Det stod han och höll i medan vi pratade. Min tunga kan säkert vara vass, men fysiskt våldsam brukar jag inte bli. Åtminstone inte så att man kan tänkas behöva vapen för att försvara sig mot mig. Jag har konstaterat för mig själv att om man blir upprörd över alla rykten man hör på det där företaget får man gå runt och vara förbannad hela tiden. Jag väntar tills jag får information om hur någon har tänkt sig just min framtid, även om jag kan tycka att det börjar bli hög tid nu. Det är bara några veckor kvar till semestern. Efter den blir det nerdragningar, och dom flesta verkar veta hur deras framtid är tänkt att se ut. LAS avskaffade vi för länge sedan på kära Kährs, så det är dom yngre det satsas på. 26 års anställning är inte värt ett skit. Vår nuvarande VD närvarar inte ens på den årliga veteranfesten för dom som har varit anställda i 25, 30 och 40 år. Det säger väl en del om hur mycket han värdesätter sina undersåtar. Min närmaste chef sitter för övrigt löst själv nu, om jag har förstått saken rätt. Som jag har fattat det ska man dra ner på antalet produktionsledare. Han lär vara en av dom sist anställda, men sånt är, som sagt, ingenting vi tar någon större hänsyn till på min arbetsplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar