Tolfte maj.

När jag var i tjugoårsåldern tonade jag mitt hår ljusare, istället för mörkare som nu. Numera är det mitt naturligt gråa hår jag försöker dölja, och jag har hittat en nyans som tydligen ser hyfsat naturlig ut. Vi pratade nämligen hårfärger på jobbet en gång, när en kille frågade mig när jag skulle börja färga håret. Då hade jag redan hållit på i flera år. Varför jag ville ha det ljusare när jag var yngre är lite oklart, för i efterhand tycker jag att lite mörkare hår ramar in ansiktet bättre. Problemet med ljustoning var hur som helst att det slet väldigt mycket på håret. Även om jag ansträngde mig för att bara ta utväxten, blev resten av håret till slut mer och mer likt sockervadd. Den tolfte maj 1982 gav jag upp och klippte mig kort. Resultatet syns på bilden nedan. Jag gjorde några försök att låta håret växa efter det, men gav alltid upp innan det nådde axlarna. Sedan många år tycker jag att jag passar bättre i frisyrklippt. Därtill kommer att jag är snudd på allergisk mot både hår och naglar. Naglarna klipper och filar jag korta sedan jag slutade bita på dom, och håret känns jättelångt sista veckan före klippning. Då klipper jag det ändå var sjätte vecka. Jag har lyckats vänja mig vid lite lugg, något jag totalvägrade under många år. Det är dessutom en bedrift att få till lugg på mig, eftersom jag har en jättevirvel precis där. Klippet på kortet gjorde jag för övrigt på östra Öland, fast jag bodde i Kalmar. Jag hade hittat en frissa jag trivdes med i byn jag kommer från, och medan man hade bil var det ju inga problem att ta sig. Hårfrisörskan ifråga fyllde nyligen nittio.