Om några av mina lärare från högstadiet finns kvar i livet är oklart. I mina dagböcker finns i alla fall många av dom dokumenterade. För exakt 42 år sedan var det min musiklärare jag skrev om. Han kallades Bongo. Oklart varför, och jag minns faktiskt inte vad han hette egentligen. Han dog redan på sjuttiotalet i en mopedolycka. Ryktet sa att han inte var nykter när det hände. Just den tjugoandra augusti 1974 var vi hur som helst inne och sjöng upp för honom en och en. Jag hävdar än idag att det tillvägagångssättet förstörde mitt musikbetyg. Jag kan nämligen inte sjunga alls, om jag ska göra det ensam när någon lyssnar. Jag får helt enkelt inte fram en enda ton. Kortet är taget det året, och det är förstås jag som räcker ut tungan åt er. Året därpå nämnde jag min biologilärare i dagboken, och anteckningen gällde att han var bussig för ovanlighetens skull. Vi hade annars lite svårt för varann. Han sa till exempel på fullt allvar om mitt betyg, att jag egentligen hade gjort mig förtjänt av ett högre, men att han sänkte det för att jag pratade så mycket under lektionerna. Senare i livet har jag läst om barn som får sämre betyg för att dom är för tysta. Det där med betygsättning verkar inte vara någon exakt vetenskap. Efter att ha läst hur bitter jag fortfarande är över ett par av mina betyg fyrtio år senare, kanske det inte förvånar någon att jag aldrig pluggade vidare efter nian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar