Film.

När det gäller filmer brukar det framför allt vara kritikerna och jag som har olika åsikt. Om någon film vinner en Kristall, brukar jag inte ens behöva tänka på att försöka se den. Med "Morran & Tobias - som en skänk från ovan" var det faktiskt tvärtom. Jag har ju fattat hur omåttligt populära dom är hos många, men recensenten i min morgontidning tyckte precis som jag. Hon skrev att det finns en speciell form av tondövhet som kallas amusi. Tillståndet innebär att den drabbade inte bara är oförmögen att sjunga eller spela rent. Att lyssna på musik blir också en plåga, där melodislingor förvandlas till en serie höga och låga ljud utan inbördes samband, som gör den tondöve förvirrad och sjösjuk. Precis så känner både hon och jag när vi tittar på Morran och Tobias. Själv kan jag tack och lov undvika dom på tv, och det ingår inte i mitt jobb att se filmen. "The love punch" såg jag enbart för att Emma Thompson och Pierce Brosnan var med. Den var helt underbar, men efteråt läste jag ett omdöme från någon som hatade precis det jag älskade med den. "Left to die" Såg jag väl mest för att inse hur mycket värre andra har eller har haft det. Det var en verklighetsbaserad historia om en kvinna som blev oskyldigt anklagad och fast i ett riktigt otäckt fängelse i Ecuador i nästan två år. Sånt där borde jag inte se alls, för jag går och grubblar på det länge efteråt. Resa har jag aldrig gillat som väl är, för efter att ha sett den filmen skulle jag knappt våga lämna landet.