Borta.

Bland det värsta med att bli äldre är att människor man har älskat dör en i taget. Jag kanske inte har träffat dom på många år, men det känns ändå aningen bättre att veta att dom finns någon annanstans på jorden än inte alls. Att vissa har upphört att existera skulle jag förmodligen inte ens ha fått veta före Internets tid. Vissa bor inte inom området för min lokaltidning, och vissa anhöriga verkar inte sätta in någon dödsannons över huvud taget. Det sistnämnda tycker jag är lite märkligt. Det borde väl vara praktiskt om alla i omgivningen fick veta vad som hade hänt. Ett par gånger har jag bara sett notiser från begravningen. När jag var i tioårsåldern tjatade jag mig till att få följa med på en släktings jordfästning. Min mamma var tveksam, och sa att det inte var någonting roligt, men lät mig till slut följa med. I vuxen ålder har jag gett henne rätt, och bara gått på dom begravningar jag har känt mig absolut tvungen till. Jag har förstått att många ser det som ett sätt att ta farväl, men det gör jag hellre ensam. I mina gamla dagböcker letar jag upp allt jag har skrivit om den avlidne, och har sedan min egen minnesstund. Den kan bli lång, om vi har träffats mycket, och jag får både skratta och gråta ifred. Oftast pratar jag högt med personen som har gått bort. Det är lätt att tänka att det var synd att vi aldrig sågs i modern tid, när det är för sent, men det brukar sällan bli speciellt lyckat att försöka fånga det förflutna. Det känns bättre att minnas människor som dom var när vi var unga och lyckliga.