Ärlighet kan jag stundtals tycka är en smula överskattat. Jag brukar hävda att jag skiter i om folk ljuger för mig, så länge dom ljuger så jag tror dom. Det brukar fungera bäst om personen ifråga själv tror på det hon eller han säger. Som en numera pensionerad arbetskamrat, som vägrade tro på att jag vägde tjugo kilo mer än jag borde väga. När jag spädde på med att jag faktiskt hade varit uppe på nittio och vänt, konstaterade hon som en sanning att jag aldrig hade vägt nittio kilo. Då jobbade vi ändå ihop runt millennieskiftet, då jag såg ut som på det bifogade kortet. Det syntes till och med i ansiktet hur överviktig jag var. På den tiden använde jag dessutom mjukisbyxor på jobbet, och dom döljer ju knappast något. I morse blev jag tvungen att klättra över banor på jobbet. Det visade sig att jag inte är ledad där benen fäster vid bålen längre. Jag skrek rakt ut, så ont gjorde det, när jag försökte klättra över. Den flicka som hävdade att jag var riktigt smidig lät mest ironisk i mina öron. Bättre var det med den kollega jag mötte ute på parkeringen efteråt. Hon påstod att hon var mycket äldre än jag. När vi jämförde födelseår visade det sig istället att hon var ett år yngre. Jag frågade aldrig om hon grundade åldersbestämningen på hur jag ser ut eller hur barnslig jag är, men jag tänker leva minst en vecka på att jag verkar mycket yngre än jag är enligt födelseattesten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar