Jag läste om en 80-årig dam som hade gift sig med en 35-årig kille. Föga förvånande var hennes söner dom som hade mest emot äktenskapet. Dom flesta har väl inte fler år kvar i den åldern, än att man tycker att dom kunde unna henne lite lycka. Hon hade inte ens några pengar som den nye maken kunde lura av henne. Hon sa själv att: ”tar han mig för förmögenheten kommer han att bli besviken, för jag lever på min pension”. Ett par av kommentarerna till inlägget sammanfattade ganska väl min åsikt om äktenskapet. En skrev att när 80-åriga män gifter sig med kvinnor som är trettio verkar det vara okej. Vi är inte speciellt jämställda så. Den andra skrev ett visdomsord som jag funderar på att göra till mitt eget: ”Ära Gud och ärligt vandra. Sköt dig själv och skit i andra”. Min mormor var en föregångare i den här genren. Efter skilsmässan från morfar gifte hon om sig med en man som var tio år yngre än hon själv. Jag misstänker att det var ännu ovanligare på sextiotalet än idag. En extra twist var att mannen ifråga var född samma år som mormors svärson tillika min far. Någon tyckte att jag också borde skaffa en karl som var född samma år. Om tre generationer kvinnor hade varsin man som alla tre var lika gamla, borde det ha kunnat bli en artikel i Expressen om oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar