Att jag skaffade en egen blodtrycksmätare ganska snart efter att jag hade fått mitt förhöjda blodtryck konstaterat, berodde mest på lathet. Jag orkade helt enkelt inte masa mig ner till vårdcentralen för att kolla trycket en gång i månaden. Numera rusar tiden förbi så snabbt att det sällan blir kollat så ofta ändå. När jag kommer ihåg det har det ofta gått både två och tre månader. Jag brukar se det som ett tecken på att jag har mått bra, när jag har glömt det. När hjärtat hoppar och far eller huvudet känns ömt, kollar jag gärna om det kan ha med blodtrycket att göra. I början hände det att jag hade såna toppar att mätaren visade ”error”, men dom senaste åren har det varit lugnt. Betalat sig har den där maskinen gjort flera gånger om. Det hade blivit dyrt att springa hos sköterskan redan när det kostade under hundringen. Numera kostar det lika mycket att besöka henne som en läkare. Jo, jag vet att det finns manliga sjuksköterskor också. Men med tanke på att jag aldrig har sprungit på någon under mina nästan sextio år på jorden, utgår jag från att dom är i stark minoritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar