I samma trappa som jag bor en liten familj med ett barn som har extrema röstresurser. Åtminstone skriker hen oftare än dom flesta barn jag har träffat. Jag är glad att vi varken bor väggivägg eller över varandra. Så länge dom håller sig i sin lägenhet hör jag inte skriken. Går hela familjen upp på vinden eller ut i trapphuset hörs dom desto bättre. Det senare inbjuder verkligen till rop och gapande, eftersom det ekar där. Skriket jag hörde i förrgår kväll var av en annan karaktär. Det hördes så högt och lät så förtvivlat. En tanke gick till en av grannarna vars man är dödssjuk. Jag föreställde mig att hustrun hade kommit hem, funnit honom avliden och vrålade ut sin förtvivlan. Alternativet var att några ungdomar busade högljutt i närheten eller att någonting riktigt otäckt hade hänt utanför. Det brukar dröja innan man får svar på såna frågor, om man får veta vad som har försiggått över huvud taget. Den här gången fick jag svar nästan direkt, när en mamma här i bostadsområdet ville varna andra föräldrar. Två nioåriga tjejer hade blivit jagade av en tonårskille som var ute efter deras mobiltelefoner. Dottern hade ringt sin mamma och skrikit i panik, och det hade skrämt iväg ynglingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar