Vissa saker har jag nästan vant mig av med under pandemin. Jag går till exempel sällan in i någon butik. Dom få gångerna jag använder kreditkortet har jag fullt sjå att komma på vilken kod jag har. Det är förstås väldigt trevligt när det är dags att betala månadsfakturan och jag knappt har gjort av med några pengar alls. Spontana besök har jag inte heller fått det senaste året. Till och med Jehovas vittnen sitter visst hemma och skriver brev till folk istället för att knacka dörr. När det plötsligt ringde på dörren en kväll förstod jag knappt vad det var. Den enda som brukar ringa på är brevbäraren om hon har en försändelse som inte går in i mitt brevinkast. Hon kommer mitt på dagen och oftast när jag väntar hit särbon. Han stiger bara in, så ett par gånger har jag hunnit fundera på varför han ringer på, innan jag har förstått att det inte är han. Brevbäraren skulle också slippa göra det om vi någon gång fick postfack som dom flesta andra som bor i hyreshus har. I dom lär det gå in betydligt tjockare försändelser än i mitt smala brevinkast. Om hon lämnade all post i marknivå skulle hon i alla händelser knappast bry sig om att ta sig upp till tredje våningen och ringa på. När dörrklockan plötsligt ringde på kvällstid kikade jag försiktigtvis ut genom tittögat. När jag såg en svartmuskig karl där utanför skickade jag särbon att öppna. Besökaren var ett pizzabud som hade hamnat på fel våning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar