Jag skickar inte brev utomlands mer än någon gång per år. Ändå verkar jag ha bättre koll på hur det ska gå till än vad personalen på posten har. Vi snackar alltså större brev som väger mer än ett kilo. Igår var det dags. Som tur är har jag ett stort kontrollbehov, så jag hade läst mig till hur mycket frakten borde kosta, innan jag gick till postkontoret. Som hastigast kändes det positivt att den glade gossen i kassan bara ville ha hälften så mycket betalt. Jag insåg tämligen omedelbart att jag var den som skulle få problem om det blev fel och ifrågasatte portot han hade satt på. Samtidigt som han sa ”Det skulle väl till Sverige?” tittade han på adressen, för vad som uppenbarligen var första gången. Jag fick se flera av dom höga valörer som tydligen finns på frimärken numera, när han fyllde upp portot till rätt nivå. Grabben var åtminstone bättre på huvudräkning än flera av dom ungdomar jag har jobbat tillsammans med. Han höll med om att jag måste fylla i en tullblankett. Det glömde han sedan omedelbart och stoppade brevpaketet i sin säck, fast jag stod med pennan i handen och väntade. I min ålder får man väl se det som en tröst att även yngre personer kan virra till det ibland. Nu hoppas jag bara att försändelsen når adressaten med innehållet intakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar