När jag var yngre svarade jag alltid med numret om någon ringde. Hela numret till och med. Min farfar hade telefonnummer 32005, men han svarade bara ”005”. Sedan jag började svara med mitt namn har jag fått allt svårare att lära mig mitt eget telefonnummer. Nu har jag haft samma mobilnummer i tjugo år. Min bror, som valde det, hade dessutom den goda smaken att se till att jag fick ett mycket enkelt nummer. Värre är det med andras telefonnummer, eftersom jag aldrig behöver slå dom. I mobiltelefonen trycker man ju bara på rätt namn, för att välja vem man vill ringa upp. Efter nästan två års daglig kontakt kan jag därför fortfarande inte numret till mannen i mitt liv. Mailadressen kan jag, fast jag oftast bara trycker på den i adressboken, men inte telefonnumret. Häromdagen slog det mig varför det vore en bra idé att memorera det. Jag är alltid rädd för att balkongdörren ska gå i baklås, så jag inte kommer in igen. Skulle det hända kan jag möjligen ropa och få kontakt med någon granne. Det grannen ifråga skulle kunna bidra med vore att ringa min särbo, som har nyckel hit. Då gäller det förstås att jag kan ge vederbörande hans nummer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar