Jag hittade mest av en händelse en minimal notis om Ludmila Engquist i min morgontidning. Det gällde bland annat hur hon i en bok hon har skrivit berättade om varför hon dopade sig när hon hade börjat åka bob. Att hon var livrädd för att åka och bara ville få slut på alltihop. Lösningen blev att dopa sig och åka fast. Det jag först reagerade på var hur liten artikeln om förklaringen var. Som jag minns det var dom betydligt större och mer framskjutna när dopingen uppdagades. Sedan kan jag inte annat än tycka att hennes liv har varit minst sagt besvärligt. Hennes första man gav henne dopingpreparat utan att hon visste om det, som en hämnd för att hon ville lämna honom. Om killen hon var gift med här i Sverige har jag inte heller läst så snälla saker. Så har hon haft cancer i 25 år, som nu har spridit sig till lungorna, skelettet och hjärnan. Hon har genomgått så mycket behandlingar mot cancern att hon har tappat alla sina tänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar