Lollipop.

Att jag skulle bli beroende av smartfånen var egentligen ganska otippat, och jag är det knappast på samma sätt som många andra. Ringer och messar gör jag nästan aldrig. Jag Facebookar aldrig på telefonen, och skulle inte ens komma på idén att ha den med mig i sängen. Det tror sjutton att det blir svårt att sova då. Jag skaffade mobilt bank-ID så fort jag hade köpt telefonen, men använder fortfarande oftast bankdosan. Det hänger bland annat ihop med att jag sällan har Internet påkopplat på min telefon. Det i sin tur beror mest på att jag vill slippa reklam i mina mobilspel. Den hittar inte dit utan Internet, så jag får ha min skärm ifred. För att spela är förstås lika kul och minst lika beroendeframkallande i telefonen som på datorn. Jag tycker till och med om att spela IRL. Ungdomarna kommer hit och spelar brädspel ibland, och på jobbet brukade jag vara med och spela kort. Det krävde att man hade rast samtidigt som någon annan spelare. Telefonen kan jag bara slita upp och spela intensivt så länge min rast varar. Det mest tragiska i sammanhanget är att jag sa aldrig mer när jag slutade spela Candy crush. Nu är det just tre-i-rad-spel med olika nivåer jag spelar. Inte exakt det, men spel i samma anda. Jag hade ett favoritspel med 100 nivåer, men där fastnade jag på nummer 91. Jag malde så länge med den att hela min sträng visste vilken nivå jag var på. Nu har jag i alla fall till slut gett upp det spelet. En väninna tipsade om Cookie jam, och nu senast hittade jag själv något som heter Lollipop. Dom två spelen är väldigt lika. Den största skillnaden är att rösten i Lollipop inte bryter på franska. Jag blir mest förvirrad av att ha för mycket att välja på, men det spelet verkar kunna bli en långvarig favorit. Det finns mer än 700 nivåer, så dom lär räcka ett tag. Jag är väldigt förtjust i just ljudeffekterna när jag spelar, så nu har jag gjort som ungdomarna och använder hörlurar. Det kan i och för sig bli lite mycket, om jag har spelet i en propp i ena örat, försöker lyssna på någon jag pratar med med det andra och dessutom tuggar på någonting som kraskar.

Förtretligheter.

Jag antar att man får vara glad så länge man inte har större problem än att man kan hänga upp sig på skitsaker. Som det här med att man aldrig får tillräckligt av det man vill ha, men desto mer av sånt man helst skulle klara sig utan. Ständiga bristvaror är sex och sömn. Det förstnämnda är troligen åldersrelaterat, för när jag var yngre var det inga problem att få omkull dom män jag ville ha. Numera verkar det vara uttrycket "Om man inte får den man älskar får man älska den man får" som gäller. Personligen tror jag mer på "Om man inte får den man älskar blir det synd om den man får". Att jag inte får sova hur mycket jag vill har förstås med jobbet att göra. Man vill ju helst hinna något annat än att bara sova dom få timmar man är hemma. Slapp jag jobba mer än jag behövde för att betala hyran vore det inget problem, men på min arbetsplats som på många andra vill man hellre öka arbetsbördan för dom som redan har jobb än att anställa fler. När vi blev pålagda mertid en torsdagsnatt i månaden, tröstade någon mig med att då vet man åtminstone vilken torsdag man ska jobba. Nu kör vi övertid på torsdag, så den här månaden blir det två veckor med fem nätter. Förutom arbete är snö något jag gärna skulle vara utan. Den hade smält bort, och jag tyckte nästan det var för bra för att vara sant med barmark i februari. Det var det förstås, så i helgen kom det ny snö. Så lagom mycket så att det inte skottas, men cykelbanorna blir helt ofarbara.

Reklammail.

Reklammailen på sistone har fått mig att förstå att saker och ting kan vara hårda på olika sätt. Att jag blir erbjuden att få ett "bättre sexliv bli uthålligare och hårdare" antar jag beror på att dom som skickar reklamen inte har järnkoll på vilket kön mottagaren har. Som kvinna känner jag att det nog snarare kan vara skönt att vara så mjuk som möjligt i det läget. När jag samma dag blir erbjuden att "tjäna hårda kontanter" lägger jag skulden på någon typ av översättningsprogram. "Hard cash" har jag ju hört talas om, men om det går att direktöversätta till svenska är mera tveksamt.

Sven Melander.

När vi fick ekonomisk rådgivning på jobbet av en kille från facket, hade han rått flera av mina arbetskamrater att gifta sig. Nu undrar jag bara om han såg i deras papper att dom var sambo, så det var därför. Eller var anledningen till att han inte sa så till mig att han tyckte att jag var för ful?
Komikern Sven Melander har blivit You Tube-kändis på gamla dar. Jag bara älskar hans klipp med underfundiga sanningar. Lite intressant tycker jag det är att dom är textade. Han är visserligen från Skåne, men han talar sakta och tydligt. Det måste vara den höga medelåldern på oss som gillar honom dom har tänkt på.

Borta.

Bland det värsta med att bli äldre är att människor man har älskat dör en i taget. Jag kanske inte har träffat dom på många år, men det känns ändå aningen bättre att veta att dom finns någon annanstans på jorden än inte alls. Att vissa har upphört att existera skulle jag förmodligen inte ens ha fått veta före Internets tid. Vissa bor inte inom området för min lokaltidning, och vissa anhöriga verkar inte sätta in någon dödsannons över huvud taget. Det sistnämnda tycker jag är lite märkligt. Det borde väl vara praktiskt om alla i omgivningen fick veta vad som hade hänt. Ett par gånger har jag bara sett notiser från begravningen. När jag var i tioårsåldern tjatade jag mig till att få följa med på en släktings jordfästning. Min mamma var tveksam, och sa att det inte var någonting roligt, men lät mig till slut följa med. I vuxen ålder har jag gett henne rätt, och bara gått på dom begravningar jag har känt mig absolut tvungen till. Jag har förstått att många ser det som ett sätt att ta farväl, men det gör jag hellre ensam. I mina gamla dagböcker letar jag upp allt jag har skrivit om den avlidne, och har sedan min egen minnesstund. Den kan bli lång, om vi har träffats mycket, och jag får både skratta och gråta ifred. Oftast pratar jag högt med personen som har gått bort. Det är lätt att tänka att det var synd att vi aldrig sågs i modern tid, när det är för sent, men det brukar sällan bli speciellt lyckat att försöka fånga det förflutna. Det känns bättre att minnas människor som dom var när vi var unga och lyckliga.

Helg.

Jag är inte förtjust i utomhusaktiviteter någon tid på året, men den här årstiden avskyr jag verkligen att gå ut. När jag måste till jobbet är det inte mycket att be för, men i helgerna undviker jag det om jag kan. För att få stanna inomhus resten av helgen, har jag förlagt all motion till det senaste dygnet. Igår kväll cyklade jag till återvinningsstationen och vidare därifrån till jobbet. På hemvägen i morse cyklade jag runt Circle K och hämtade ett paket. Efter en snabb visit hemma fortsatte jag till Nybro hudvård för massage. För två månader sedan blev den inställd, och på jullovet unnade jag mig hotstone massage istället för klassisk, så nu var det välbehövligt. Det gjorde så ont i nacke och axlar, så när hon var klar där måste jag ha somnat till en stund av ren utmattning. Att hon masserade baksidan på benen märkte jag inte alls. Inte hade jag noterat att min massageterapeut var gravid igen. Vi bokade en tid om en månad, men sedan blir det lite osäkert ett tag. Ännu så länge hade hon inte fått tag i någon vikarie, men hon pratade bara om att slå igen ett par månader. Det blir ingen lång föräldraledighet, när man är egenföretagare. Efter massagen cyklade jag till Kährs och lämnade kvittot, för att få den betald som friskvård. Jag läste i gårdagens tidning att kommunen hade höjt friskvårdsbidraget för sina anställda. Mitt fackombud är föredömligt enkel att få kontakt med. Jag skickade klippet till henne, och fick svar direkt att hon skulle ta upp frågan. Jag var på posten och Kvantum också på förmiddagen, så nu slipper jag förhoppningsvis ge mig ut i kylan förrän på söndag kväll.

Första februari.

Flickan på bilden fyller år idag. Vi var klasskamrater, så den första februari var jag ofta på födelsedagskalas i min barndom. Idag fyller hon femtiosex. På kortet är hon fjorton. Hon verkar ha haft lyckade kalas, för både när hon fyllde tio och tolv står det i dagboken att vi hade jätteroligt. Hon bodde inte långt från vår skola, så på tolvårsdagen var vi några stycken som gick dit direkt därifrån. Vår körledare bodde också åt det hållet, så från födelsedagsfirandet till kvällens körövning fick vi skjuts med honom. Därifrån gick jag och en annan klasskompis till biblioteket, där hennes mamma hämtade oss. På högstadiet gav vi på sin höjd varann någon present på födelsedagen. När hon fyllde sexton gav jag och en annan klasskamrat henne parfym.
Idag är det tjugosju år sedan en arbetskamrat på min dåvarande arbetsplats skadade sina fingrar. Industriarbete har uppenbarligen alltid varit samma kompromiss mellan säkerhet och produktivitet. På maskinen hon jobbade vid fanns en liten lucka med brytare, som gjorde att allting stannade om man öppnade den. Eftersom man måste torka valsen där innanför ganska ofta, hade man ordnat ett glapp, så att man kunde få in handen och torka i farten. Den här dagen gick det inte så bra. Jag brukar berätta om den än idag för nya på min nuvarande arbetsplats, så dom inte ska vänta sig någon hjälp från mig, om det händer något. När jag såg att det rann blod nerför armen på min kollega, vände jag och gick därifrån.