Skyddsskor.

På min arbetsplats måste man använda skyddsskor. Det var ett problem för mig i många år. Jag fick ont i fötter och tår av dom, och det går ju knappast att trampa ut en stålhätta. Till slut hittade jag en variant som mina fötter pallar med, och den har jag hållit mig till. Från början hade jag kardborreknäppning, men dom senaste åren har förrådet bara haft med knäppning liknande den på bilden hemma. Det är som en knapp man vrider tills skorna sitter lagom hårt. Det där med lagom tycker jag är jättesvårt. Jag föredrar att göra som min salig far, och använda skohorn när jag väl har fått till det, istället för att göra om det varje dag. Det fick man inte göra med dom här skorna. Den där knappen är också opraktisk om man jobbar där det är trångt, eftersom den fastnar överallt. Då tappar man skon. I natt fastnade min så illa så hela knappen gick sönder. Jag traskade i bara strumpfötterna upp till mitt omklädningsrum, i hopp om att hitta några i reserv. Nu hade jag städat bort alla gamla skor, och på vägen till jobbet hade jag använt ett par vita kängor. Dom kanske inte är snövita efter flera års användning, men dom hade definitivt inte blivit snyggare av några timmar på ett fabriksgolv. Som tur var hade jag inte slängt dom trasiga skorna i containern direkt, så jag slapp klättra ner där och hämta dom. Eftersom vi lagar allting annat med silvertejp antog jag att det kunde fungera den här gången också. En kollega virade det runt skon medan jag hade den på foten, och i morse fick jag skära loss den. Skon alltså – inte foten. Tack vare att vi jobbar sent på fredagar, hann förrådet öppna, och jag fick ett par nya skor på hemvägen. Dom har vanlig, gammaldags snörning.