Jag lovar att försöka lära mig älska vintern samma dag som jag går i pension och slipper gå utanför dörren. I år har vi ändå haft en hyfsat grön vinter, men för tillfället är det förenat med livsfara att ta sig till jobbet och hem igen. Det enda vettiga är förstås att använda broddar, men inte ens dom är jag riktigt god vän med. När jag väl har byltat på mig för att vistas utomhus når jag inte ner till fötterna. Det innebär att jag får sätta på broddarna på kängorna innan jag går ut. Rör jag mig bort från dörrmattan efter det blir det märken i hallgolvet. Hur man får dom att sitta kvar medan man promenerar har jag aldrig lyckats lista ut. Jag får titta ner på fötterna med jämna mellanrum, för att slippa gå tillbaka alltför lång bit för att hämta den jag har tappat. Så är det olika standard på snöröjningen på dom vägar jag går till jobbet. Sista biten var asfalten bar igår, och då är det inte så lyckat att ta sig fram med broddar. Det märkliga om jag inte använder dom är att just mina fötter far åt alla håll. Alla andra går precis som vanligt och ser inte ut att ha ont av halkan alls. Ute på sågverksplanen försökte jag hålla mig i snösträngen vid kanten i morse, för att få någon typ av grepp. Ändå halkade jag ner med benen i spagat, så jag sträckte mig i låret. Nu ser det ut som om jag hade skitit ner mig när jag går även där det inte är halt. Nåja, det kunde som med allting annat ha gått värre. En kille blev liggande i koma efter att ha halkat och slagit i bakhuvudet. En arbetskamrat bröt foten i halkan på kära Kährs parkering, och sånt tar visst en evighet innan det är riktigt läkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar