Den döende detektiven.

Jag har precis sett tv-serien ”Den döende detektiven” om Leif GW Perssons romanfigur Lars Martin Johansson. Han får en stroke, och omges efter den av människor som försöker få honom att leva mera hälsosamt, för att hålla honom vid liv i några år till. Det fick mig att tänka på mannen som frågade sin läkare om han skulle leva längre om han avstod från allt som gjorde livet värt att leva. Nej, svarade läkaren, men det kommer att kännas så. Jag röker inte själv, men när Lars har lyckats få tag i en cigarett kan jag nästan känna njutningen i varje bloss. Samma sak när han ringer hem en massa god, men knappast nyttig, hämtmat. Filmaren har verkligen lyckats i sin intention att visa hur gott det är. Jag är också av åsikten att äter gör man för att det är gott, inte för att man måste få i sig nyttigheter. Om den dagen kommer när jag inte kan bestämma själv vad jag stoppar i munnen, kommer det med andra ord att bli problem. Att jag lever ensam och inte har någon partner som lägger sig i mina mat- och dryckesvanor, kan ses som en bonus i sammanhanget. Eller som jag läste någonstans: ”När man äntligen har träffat någon, och så säger han att nu ska vi börja äta nyttigt. Så måste man hitta någon annanstans att bo.”