Cyklist javisst.

Jag fortsätter fascineras under mina cykelturer. Dels av omgivningen. Den består bland annat av ungdomar som uppenbarligen tror att vi har vänstertrafik i Sverige. En av dom kom i full fart och cyklade om mig på höger sida på en cykelbana. Det kan inte ha berott på att jag cyklade mitt i vägen, för han var tvungen att ta grässlänten till hjälp. Sällskap som sprider ut sig över hela cykelbanan överträffas bara av dom som har lösspringande hundar med sig. Dom blir jag lite sugen på att köra tvärs över, men jag plingar och väntar snällt medan dom samlar ihop sina husdjur. Jag läste till och med om folk som fick ersättning när deras hundar blev överkörda av tåget. Något ansvar för sina djur verkar dom inte ha. Det jag förundras mest över när det gäller mig själv är mitt helt värdelösa lokalsinne. När jag börjar improvisera kan det sluta nästan var och hur som helst. Ibland hjälper det inte ens att jag har lusläst kartan innan. Igår visade det sig att man visserligen kunde korsa Kalmarvägen där jag hade tänkt, men då fick man traska över den. Det känns lite mer ospännande att passa på där det finns cykeltunnlar. När jag väl kom över fann jag mig plötsligt cyklande på en landsväg, som jag inte hade en aning om vart den ledde. Som väl var hittade jag en avtagsväg med ett bekant namn på skylten, så jag kom hem igen den gången också.