Blogg 16/4 2021.

 Igår satt jag vid datorn tills det var dags att göra mig i ordning för att cykla till Kvantum. Sedan jag flyttade den längre in i rummet ser jag inte ut på gatan när jag sitter där. När jag kom ut i köket kastade jag en blick genom fönstret. På cykelbanan gick någon som påminde om en eskimå med en stor kapuschong uppfälld över huvudet. Jag sa högt för mig själv att det var någon som frös, innan jag insåg att det var någonting bekant över mannen ifråga. Det var nämligen min egen man. Alla har säkert sett dom kort han har tagit på mig, där jag ler inställsamt in i kameran. Efter varje fotorunda finns det förutom dom oftast flera bilder som han har tagit utan att jag har märkt det. Han har en fantastisk zoom på sin kamera, så han behöver inte ens gå i närheten av sina objekt. Just zoomen är det enda jag inte är riktigt nöjd med i min mobilkamera. Nu kunde jag inte komma närmare honom, än vad kortet nedan visar, från mitt fönster. Jag fick ändå några paparazzifoton där man tydligt ser att det är min särbo som är ute och går. Man kan dessutom notera att han, som alltid uppmanar mig att vara rädd om mig, är på väg att korsa den starkt trafikerade Norra vägen. Han har visserligen dragit ner luvan för att höra och se bättre, men han går precis intill viadukten. När bilarna kommer i full fart över krönet på den, hinner varken du se dom eller bilisterna se dig.