Det senaste halvåret har jag haft mycket kontakt med vården och det har fått mig att känna mig äldre än någonsin. Dom som är äldre än jag har ju hunnit gå i pension, så ofta känner jag att jag kunde vara mor till läkaren jag talar med. Den man förr kallade för ”farbror doktorn” är lika ofta en ung tjej. Duktiga är dom förstås, även om det kan kännas lite skumt att diskutera färgen på min avföring med någon som inte har fyllt trettio. Min absoluta favorit såhär långt var en läkarstudent, som tog hand om mig när jag skulle opereras. Det var så många namn den dagen, att jag inte kunde komma ihåg hans efteråt. Jag frågade alla inblandade, men ingen visste. När jag en månad senare blev överflyttad till onkologen, var det en annan blivande läkare där som direkt sa att det lät som en kille han namngav. Kirurgen som opererade mig tyckte med glimten i ögat att det var för jäkligt, när han och bröstsköterskan hade gjort allt för mig, och så blev jag förälskad i en ung student. Jag beklagade mig för samme kirurg över att det kändes som en tennisboll i mitt opererade bröst och undrade om han kunde ha glömt någon sån där. Han svarade direkt; ”Nej, men jag saknar min klocka”. Kul kille det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar