Blogg 6/5 2022.

 Att jag träffade mannen i mitt liv ett par år innan jag drabbades av cancer ser jag som en gest från Vår Herre. Jag har extremt svårt att tänka mig hur jag skulle ha klarat den här perioden utan min älskade särbo. Han handlar och uträttar alla andra ärenden, så jag slipper utsätta mitt obefintliga immunförsvar för baciller. Orkar jag inte själv, så är det han som sköter matlagning, disk och städning. Är jag så trött så jag mest sover, sitter han bara här och finns till hands när jag vaknar. Det senaste påfundet från vårdens sida är sprutor som ska stärka skelettet. Man skulle ta dom själv, men det finns inte en chans på jorden att jag hade klarat av. Jag tvivlar på att jag ens skulle kunna köra in en nål i någon annan. Sticka mig själv skulle jag aldrig kunna förmå mig att göra. Hur jag skulle ha löst det utan särbon har jag ingen aning om, men han fixade även det uppdraget galant. Man kunde tro att han hade jobbat inom vården, innan han blev pensionär. Han gav mig den första sprutan igår. Innan behandlingen är slut ska det bli fjorton till, så han lär få en viss rutin.