Dagens cykeltur.

Vid midsommar var jag bara ledig tre nätter, så då var jag vaken trettio timmar i sträck för att hinna vända på dygnet. Nu när jag har semester i fyra veckor vänder jag lite försiktigt genom att flytta mina sovtider ett par timmar i taget. Jag håller dessutom ett extremt lågt tempo, eftersom jag anser att den största njutningen med att vara ledig är att man slipper jaga varje minut. Idag innebar det att utetemperaturen hade hunnit sjunka ett par grader, innan jag kom iväg. När det dessutom kom några regnstänk tänkte jag att jag fick skylla mig själv om jag blev blöt, men det blev aldrig mer än så. Efter att ha varit vid förpackningsåtervinningen valde jag Lejongatan ner till centrum. Det visade sig vara fel val, för där höll man på att byta elledningar och gatubelysning. Det fanns inte mycket asfalt kvar att cykla på. Mitt huvudärende var att införskaffa ett par flaskor vin på Bolaget. Masi är en favorit, och den flaskan jag hade hemma knäckte vi midsommardagen. Nu köpte jag ett par olika, även om båda var mjuka och bäriga. Dom hade ett vin från Masi som var kryddigt och mustigt, men jag är inte helt övertygad om att det faller mig i smaken. Hem tog jag en väg som innebar att jag fick se det nya huset på Awes-tomten från gården. Det innebar i sin tur att jag fick cykla på Storgatans kullerstenar genom centrum. Det är snudd på omöjligt att göra det utan att dom klirrar mot varandra, om man har två flaskor i cykelkorgen.

Semester!

Årets lyckligaste dag är här. Min semester har börjat. Enligt min närmaste chef gör den det i och för sig inte förrän på söndag, men jag vet precis hur det är. Efter den här första helgen är det bara att knäppa med fingrarna, så har en hel vecka gått. En månad går nästan otäckt fort redan när jag jobbar, och tiden rasslar iväg ännu snabbare när jag bara njuter. Ikväll tänker jag bara sitta i min gungstol. Imorgon kanske jag börjar gunga lite. Jag äger inte ens någon gungstol, men det är mitt standardskämt om hur lugnt jag tänker ta det. Det värsta jag vet är att passa tider, så fullständig lycka för mig är fyra veckor då det inte finns mer än två saker inskrivna. Förutom ett besök hos frissan är det vår årliga vinkväll på balkongen. Övrig tid tänker jag ägna åt sånt som inte hinns med när jag arbetar hela veckorna. Då jobbar jag ändå inte heltid, så delvis är det troligen en prioriteringsfråga. Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete, är devisen jag lever efter. Ni som storstädar varje vecka förstår nog inte riktigt känslan av att få rent i alla vinklar och vrår efter månader av slarvstädning. Fönstren ut mot Norra vägen ser man inte ens ut genom i dagsläget. På jobbet inatt firade vi in semestern med smörgåstårta. Den lade sig som bomull runt midjan.

Nysvenskan.

Jag har vid flera tillfällen sett folk som har skrivit "en" istället för "man". För mig, som kommer från Öland, känns det dialektalt. På Öland säger bönderna definitivt "det får en se". När jag hade sett tre olika personer uttrycka sig likadant, kände jag mig tvungen att googla. Det visade sig att det inte alls hade med dialekt att göra. Istället hängde det ihop med att det könsneutrala pronomenet hen tog sig in i senaste utgåvan av SAOL. Jag läste på Alla korsords webbsida: "I skuggan av den debatten har en annan förändring bland svenskans pronomen vuxit sig starkare de senaste åren. Bland framför allt yngre och genusmedvetna språkbrukare har nämligen en lanserats som ersättare för det generiska pronomenet man i riksspråket. Det finns en del som talar emot att en ska få lika starkt fäste på kort tid som hen. Där hen fyllde en tydlig språklig lucka ivras en som pronomen snarare uteslutande med genuspolitiska motiv. Försvårande är också att man som pronomen är ett av svenskans vanligaste ord och dessutom redan har en som objektsform (”Man måste veta vad som driver en”). Det kräver alltså mer för språkbrukarna att sortera ut den nya användningen och hitta ett språkligt flyt. Men särskilt nytt är det trendiga bruket egentligen inte. Jag skrev riksspråket tidigare av en anledning, eftersom denna användning redan finns dialektalt på sina ställen i södra och västra Sverige. Fotbollsintresserade kommer kanske ihåg Värmlandsbördige Ralf Edström och hans ”en gör så gôtt en kan”. Det som är svårt att ersätta med en är emellertid när man används i en vag subjektbetydelse (”man har infört en ny användning av det generiska pronomenet”). Å andra sidan kanske det eliminerar det ofta onödigt vaga jag-ersättande man som till exempel kung Carl Gustaf har använt konsekvent genom åren."

Inbrott.

När jag skulle gå till jobbet igår kväll träffade jag min granne och arbetskamrat, som var ute med hunden innan det var dags för jobb. Han skulle iväg på festival, så det var hans sista jobbnatt innan semestern. Lite avundsjuk blev jag, men det var inte det mest upprörande han berättade. Det var istället att han hade haft inbrott i sitt förråd. Det var dessutom andra gången på kort tid, så vaktmästarna hade precis hunnit laga hans nät innan det hände igen. Den gången jag hade inbrott i mitt förråd hade någon sågat upp låset. Med tanke på att väggarna består av hönsnät, hade väl den här tjuven gjort det lite enklare för sig. Hen hade bara klippt upp ett hål i nätet och klivit in. Lite skumt känns det att det bara är folk som bor här och har nyckel som kommer in på vinden över huvud taget. Vi bor i samma hus, så jag kände att jag borde titta till mitt eget förråd. Jag var visserligen uppe med gästsängen efter midsommar, men det är ju redan en dryg vecka sedan. Mitt minne är inte mycket att skryta med, men jag skrev en minneslapp, så jag kom ihåg att gå upp dit när jag kom hem i morse. Där såg allt ut som vanligt. Jag blev i och för sig bara av med en ficklampa förra gången. Man förvarar ju knappast något värdefullt där det är så enkelt att ta sig in. Förmodligen skulle jag inte sakna det någon kunde tänkas bära ut därifrån. Det är mer principen. Det är ju mina saker, för att resonera som Karl-Bertil Jonssons pappa.

Tröjor.

Termostaten i min kropp verkar vara aningen defekt. I vintras satt jag här och var järnkall om händerna, fast jag hade min nya, varma luvtröja på mig. Nu blir jag för varm i den, fast vi inte har någon direkt sommarvärme och jag har alla friskluftsventiler öppna. Det ska man egentligen alltid ha, för att fläktsystemet ska fungera som det är tänkt, men när det är minusgrader lockar det knappast att ha öppet. Jag tycker egentligen inte om att sitta vid datorn utan långärmat, med armen vilande mot bordsskivan. Jag löser det genom att lägga en extra musmatta bakom den som musen står på. Ändå är jag snabb att ta på mig min hoodie så fort jag inte är alltför överhettad. Tanken har slagit mig att jag har en annan som inte är lika varm, men den är inte heller lika bekväm. Det tog några veckor av sommar innan jag kom på att jag dessutom har den jag använde hela tiden innan jag köpte dom båda. Den är inte lika tjock. Inte undra på att jag behöver gå igenom mina garderober på semestern, för att kolla upp vad jag har i klädväg.

Att placera folk.

Efter 56 år här på jorden känner jag och känner till så mycket folk, att det har blivit helt omöjligt att klura ut varifrån. Här i Nybro är det så med dom flesta att dom antingen jobbar på Kährs eller har jobbat där. Men det händer förstås att jag känner igen någon som arbetar på Kvantum eller bara brukar finnas på bild i tidningen ibland. Det kan ju vara bra att veta om det är någon som kan tänkas känna igen mig också, så det är lönt att heja. Å andra sidan har jag läst om folk som är kända från tv, att folk hälsar glatt på dom, eftersom ansiktet verkar bekant. Det har hänt att jag har hoppat på folk och frågat varifrån jag känner dom, för att slippa grubbla på det resten av dagen. På Kvantum igår löste det sig snabbt och enkelt. Jag stod i kö till förköpet, när det steg in en man i butiken som verkade mycket bekant, men som jag inte kunde placera. Två steg efter kom hans hustru, och då klarnade det. Hon och jag har nämligen jobbat tillsammans en gång i tiden, men maken har jag bara sett på kort. Det gjorde jag första gången redan för flera år sedan, när deras son var liten. Då mailade hon mig ett foto på man och son. Maken har förändrats en del sedan dess, men nu när vi har Facebook alla tre dyker han upp i flödet emellanåt. En ung kille som jag både jobbar ihop med och bor granne med träffade jag tillsammans med någon som uppenbarligen var hans pappa. Var jag hade sett pappan tidigare var mera oklart, tills det visade sig att han har jobbat på Kährs i hur många år som helst. Jag är en av dom få som inte är släkt med någon annan i personalen.

Facebookbild.

Igår lade jag upp en skämtbild på Facebook, som dom plockade bort. Rubriken på meddelandet jag fick om varför var en intressant blandning av olika språk. "Din/ditt photo har tagits bort for displaying nudity." Fortsättningen var åtminstone skriven på ett enda språk. Den löd: "We removed one of your photos because it doesn't follow the Facebook Community Standards. We created our standards to help make Facebook a safe place for people to connect with the world around them. Please read the Facebook Community Standards to learn what kinds of posts are allowed on Facebook. If you think your photo shouldn’t have been removed, you can reply to this message with more information and we’ll review the photo again. If it doesn’t go against our Community Standards, we’ll restore it to Facebook." Bilden ifråga visade olika saker man kan bli stucken av på sommaren. Jag har svårt att tro att felsökaren reagerade på en spindel, en orm, en geting eller märkena man fick av deras stick på armar och ben. Kvar blev bilderna nedan, fast jag har lika svårt att se problemet med dom. Den ena är tecknad och den andra föreställer en mage. Bilden hade fyllt sin funktion för mig, så egentligen var det inte hela världen att den försvann, men när dom hade lämnat en ruta till mig att försvara mig i kunde jag inte låta bli. Jag skrev bara: "En tecknad snopp?? Seriöst??" Jag tyckte väl att dom kunde använda Google translate om dom inte fattade svenska, men resten av korrespondensen skedde på mitt modersmål. Det direkta svaret på min kommentar var: "Vi granskar fotot igen och informerar dig när vi har en uppdatering." Någon timme senare var min bild tillbaka, och jag hade fått följande meddelande: "Tack för ditt tålamod, Eva Ericsson! Ditt foto verkar följa våra communityregler och därför återställer vi det till Facebook nu. Vi ber om ursäkt för besväret och uppskattar att du ber oss att undersöka det igen. Feedback som din hjälper oss att förhindra den här typen av misstag när vi jobbar med att skydda Facebook-communityn i framtiden. Tack än en gång för din hjälp och förståelse!"