Blod är tydligen ingenting som jag kan vänja mig vid att ta lätt på. Dom flesta gånger man ser eller hör talas om blödningar, så har det ju endera med grovt våld eller dödliga sjukdomar att göra. Ljusrött blod går väl an, men när jag upptäckte att det rann tjockt, mörkrött blod på min arm, stannade nästan hjärtat. Jag hann tänka näsblod bland mycket annat. Förmodligen mest för att en kvinna i en tv-serie som jag följer hade det. Hon blev senare diagnosticerad med leukemi. När förlamningen släppte insåg jag i alla fall att det vettigaste vore att kolla upp hur det såg ut under blodet på armen. Om det helt enkelt kom från en skada där, fast jag ingen såg. Så var det förstås. Kombinationen av att jag har slutat bita på naglarna och att det ofta kliar lite varstans, innebär att jag river sönder mig själv. Hudfliken jag hade rivit bort nu var pytteliten, men det tog ändå en god stund att få stopp på blodflödet. Lättblödd har jag alltid varit. När ansiktet var nyopererat för tio år sedan, hann jag inte ens ut från mottagningen innan jag blödde igenom bandagen. Sköterskan fick plåstra om mig en gång till. Jag passade på att äta i Kalmar efteråt, men när jag tuggade droppade blodet ner på bardisken framför mig. Det kanske var tur att jag inte inspekterade särbons jack i huvudet i måndags, förrän han själv hade stoppat blodflödet. Hade jag svimmat hade jag väl inte varit mycket till stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar