Djurbajs.

Att det ligger skräp i form av flaskor, burkar och allehanda pappersförpackningar överallt stör mest mitt estetiska sinne. Värre är det att det ligger hundskit precis överallt. Jag har förstått att det finns väldigt många hundägare i Nybro. Jag utgår från att majoriteten av dom plockar upp efter sina jyckar, och att dom är minst lika irriterade på dom som inte gör det som jag är. Någon gång ser man spår av hundtassar i en hög med bajs, och det är väl inte så mysigt om hunden hoppar upp i soffan, när man kommer hem igen. Ibland ligger det korvar uppe på stenar och annat, så man nästan undrar om det är en människa som har suttit där och uträttat sina behov. Dom högarna riskerar man åtminstone inte att trampa i, även om dom är riktigt äckliga att se. Värre är det så fort man lämnar asfalterad väg. Tar man minsta steg ut i gräset får man kolla extremt noga var man sätter fötterna. Ändå har jag haft tur såhär långt i livet. Alla gånger jag kan minnas när jag har känt att jag har trampat i någonting kladdigt, har det bara varit ruttna löv eller liknande. Fram till helgen som nyss har passerat då. I lördags gick jag faktiskt på en asfalterad cykelbana, men kom tydligen för nära kanten och hittade en hundskit med foten. Igår vet jag inte ens var jag trampade i den. Då var det mitt sällskap som upptäckte den brungula sörjan på min ena sko. Jag har fått bort det värsta med hjälp av vattenpölar och fuktig mossa, men idag får det bli en mer seriös rengöring av skorna. För att se det från den ljusa sidan trampade jag inte i högen på bilden. Den kom från en häst, och var betydligt större.