Upphittat.

Fyndet under gårdagens promenad var en nyckelknippa. Vi tänkte spontant på polisstationen, men med tanke på avståndet misstänkte vi att vi inte skulle hinna dit innan dom stängde. Nu har dom inte öppet igen förrän på måndag. På knippan satt en säkerhetsbricka, med uppmaningen att lägga den i närmaste brevlåda. Vi traskade vidare mot RIA, och tänkte posta nycklarna på hemvägen, för att slippa gå en längre omväg. Jag ville ändå testa Facebook, som brukar vara en vettig kanal för att få Nybrobornas uppmärksamhet. Mannen i mitt liv skulle troligen uppskatta om jag använde glasögon mer frekvent. Nu har jag inte ens några med mig när vi är ute, vilket innebär att jag får låna hans om jag behöver se någonting smått. Jag är dessutom dålig på att stå upp och pilla med telefonen. På det bifogade kortet sitter jag alltså på ett stort askfat med särbons glasögon på näsan. Inne på RIA satte jag mig på en betydligt bekvämare pall, och chattade med en tjej som hade tappat sina nycklar. Tyvärr var det inte hennes vi hade hittat. Så kom det ett meddelande från någon som bad mig ringa ett specifikt telefonnummer i Nybro. Det visade sig att mannen jag fick tag i var son till den som hade tappat nycklarna. Han skulle höra av sig och komma hit på kvällen. Innan vi hann lämna RIA ringde han och frågade om vi hade bil, men det äger vi inte ens någon. När vi kom hem sökte jag på hans nummer, och insåg att frågan var fel ställd. Han fanns bara några hundra meter härifrån, och vi hade i princip passerat hans arbetsplats på hemvägen. Hade han nämnt något om det kunde vi ha gått förbi och lämnat nycklarna till honom direkt. Senare på kvällen var det i alla fall en mycket lycklig far, som kom hit tillsammans med sonen, och fick tillbaka sin nyckelknippa.