Uppblåsbara galgar.

Efter att ha hängt alla nytvättade kläder som lämpade sig för det på tork på vanliga galgar i ett helt liv, inhandlade jag till slut ett par uppblåsbara dito. Jag tyckte det var fruktansvärt irriterande att dom inte hade någon som helst bruksanvisning. Att blåsa in luft i dom rakt av gick inte alls. Jag hade något svagt minne av att man skulle trycka ihop ventilen, men tyckte gott att tillverkaren kunde ha lämnat någon typ av upplysning om det. Dom första försöken gav jag upp helt. Numera lyckas jag fylla galgarna, men jag får ta i av mina lungors fulla kraft. Eftersom jag knappt klarar av att blåsa upp en vanlig ballong, innebär det att jag blir nästan svimfärdig. När jag inte behöver dom längre har jag samma problem med att få ut luften igen. Galgarna tar ju onödigt mycket plats när dom är uppblåsta. Jag tänker på Magnus Härenstam varje gång jag använder dom. Hans första fru dog tolv år före honom. Hon hade tydligen kläder hängande på uppblåsbara galgar. Jag minns att han berättade i något tv-program att han hade hittat en efter hennes bortgång, och insett att den innehöll hennes andetag. Att det var hon som hade fyllt den med luft.