Kännetecken.

 Jag har svårt för ansikten redan innan, och dom jag inte har sett på många år är inte lättare att känna igen. Vi blir ju inte yngre direkt. Jag glömmer aldrig den gången jag gjorde ett studiebesök på Kristallen här i Nybro. Jag hade inte varit ute och dansat på många år, men många av mina gamla bekanta var fortfarande ute på galej. När det kom till en av dom forna danskavaljererna tyckte jag det var synd att hans fru inte var med. Henne hade det varit roligt att träffa. Till slut insåg jag att hon också satt vid bordet. Det var bara jag som inte kände igen henne. När morgontidningen har intervjuat folk på stan, är det alltid spännande att se om det är någon man känner. När dom hade pratat med gemene man (eller kvinna då) såg jag ett namn jag kände igen. Det var ett hyfsat vanligt namn, och jag hade inte träffat henne på trettio år, så jag var inte helt säker på att det var rätt person. Till slut tog jag det på örhängena. Det var exakt samma örhängen som hon bar på korten jag tog på henne på åttiotalet. Har man ett par favoriter, så får dom tydligen hänga med livet ut.