Jag har alltid trott att det var August Strindberg som sa att ”det är synd om människorna”. När jag nu googlar på uttrycket visar det sig att det snarare är Indras dotter Agnes som yttrar orden i pjäsen ”Ett drömspel”. Å andra sidan är det förstås Strindberg som har skrivit pjäsen. Att hans ord gäller än idag är lätt att förstå. På Internet läser man om allt hemskt som drabbar människor, och det finns hela tv-serier som bara går ut på att man ska tycka synd om. Själv mötte jag två olika män som jag kände medlidande med i det lilla under gårdagens promenad. Den förste såg ut att vara en ung pappa. I ena handen bar han sin dotters ryggsäck och i den andra hennes cykel. Efter honom kom barnet tultande. Jag antar att meningen var att tösen skulle cykla och pappa gå bredvid, men att ingenting hade blivit som han hade tänkt. Hade han haft möjlighet hade han säkert burit flickan också. Nästan hemma igen mötte jag en man på cykel. Plötsligt small det till när han fick punktering på bakdäcket. Både jag och en annan promenerande kvinna hoppade högt. Mina egna punkteringar har varit mera smygande. Jag har upptäckt dom när däcket har varit tomt och att pumpa det har inte hjälpt någon längre stund. Mannen jag mötte igår hade förmodligen bråttom och inte tid att släpa runt på en punkterad cykel. Han drog den inte ens åt sidan, utan ställde bara ifrån sig den i kanten på cykelbanan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar