Väckning.

 Igår var det dags att följa med mannen i mitt liv till lasarettet som ledsagare light. Vi skulle iväg hyfsat tidigt. Särbon och jag är extremt olika när det gäller att komma ur sängen i tid till sånt. Han ställer inget larm över huvud taget, men har, om jag förstår saken rätt, ändå aldrig försovit sig. Jag kan inte sova alls, om jag inte vet säkert att någon eller något kommer att väcka mig i tid. Jag sover dessutom som allra bäst när det är dags att stiga upp. Igår var det nästan lite extremt. Jag kan fortsätta sova nästan hur länge som helst, fast radion skrålar i örat på mig. Därför sätter jag klockradion på buzzer, som det står på alarmet, om jag måste upp. Då drar den försiktigt igång sitt pipande vid angiven tid. Istället för att snudd på ge mig en hjärtinfarkt när den skrålar igång, hinner jag oftast vakna innan den har nått full volym. Icke så igår. Jag minns inte vad det var som pep i min dröm, men när jag vaknade hade klockradion pipit i fem minuter. Jag är inte säker på att grannen uppskattade den envisa signalen klockan sex en lördagsmorgon. Hon tycker nog att det är skönt att jag stiger upp några timmar senare i vanliga fall.