Djurvännen.

När mannen i mitt liv kom och mötte mig på en cykelväg här i närheten en dag tidigare i veckan, hade han en plastkasse med sig. Inuti den fladdrade det. En fågel (en nötväcka har jag förstått) hade flugit rakt in i hans vardagsrumsfönster och fallit livlös ner på balkongen. Särbon trodde först att den var död, men så började den visa livstecken. När den väl kom på fötter och flaxade lite trodde han att den skulle ge sig iväg, men så stadig kände den sig uppenbarligen inte efter smällen. Han bar istället ut den för att släppa den i ett mer naturnära område. Fast när han öppnade påsen och plockade ut fågeln gav den sig inte alls genast iväg som han hade trott. Den satte sig på hans jacka enligt bild och höll sig snudd på krampaktigt fast i en knapp. Jag närmade mig försiktigt i hopp om att hinna ta en bild innan fågeln blev skrämd och flög sin kos. Jag hade inte alls behövt smyga. Den visade sig nämligen vara en riktig linslus, som lät sig fotograferas från alla håll och hur nära som helst. När fågeln till slut lämnade sin nya kompis och flög upp i ett träd kan det mycket väl ha berott på att vimmelkantigheten hade lagt sig så pass att det kändes okej. Alternativt kunde den bara inte hålla sig längre. Den hade inte gjort ifrån sig någonting på särbons jacka, men i samma stund som den landade i ett träd släppte den iväg en lång stråle.