Eftersom jag är en ovanligt fumlig person, slår jag sönder saker och ting stup i kvarten. Flera av mina figuriner är limmade efter att ha gått i golvet. Bland annat huvudet på en ”nickedocka” föreställande Leif GW Persson. Den står numera i en hylla, där den är aningen säkrare. Sånt som står på fönsterbrädorna är på tok för lätt att tappa eller knuffa till, när jag ska öppna vädringsfönstret. Dom prylar som har gått i så många delar att dom har varit bortom räddning har jag med tungt hjärta fått kasta i soppåsen. Tallrikar och glas är sånt jag bär mellan köksskåp, bord och diskmaskin varje dag. Ändå tappar jag av någon anledning sällan sånt i golvet. Händer det ändå så brukar dom oftast bara studsa utan att gå sönder. Därför blev jag ganska paff, när en av mina tjocka tallrikar gled ur handen på mig häromdagen. Den gick tvärt av på mitten och blev liggande i två delar på golvet. Den måste ha landat extremt olyckligt. Skönt i alla fall att det inte blev flera bitar att sopa upp. Så insåg jag fördelen med att alltid ta i lite extra. Min tanke var att nu hade jag bara fem tallrikar kvar, men det visade sig att jag hade nio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar