När biverkningarna av cancerbehandlingen känns övermäktiga, brukar jag försöka trösta mig med att det finns dom som har det värre. Som någon sa hjälper det knappast mig, men när jag läste om sångerskan Christina Lindbergs make kunde jag ändå känna att jag har klarat mig relativt lindrigt undan. Han hade haft en hjärntumör och lymfkörtelcancer. Behandlingarna hade gett honom leversvikt, njursvikt och svamp i lungorna. Efter ett stamcellsbyte hade han dessutom fått vatten i hjärnan och hade problem med balansen. I min journal läser jag om mig själv att jag är en lågriskpatient, vilket knappast han kan vara. Den inte särskilt höga men envisa febern under cytostatikabehandlingen fick jag ett namn för när jag tittade i mammas gamla journal. Hon var subfebril och en sjuksköterska förklarade ordet för mig. Jag har i min tur haft svårt att förklara det för vissa sjuksköterskor under min behandling. Dom envisas med att kalla det för trötthet, men jag har inte varit trött när kroppstemperaturen har varit normal. Nu läser jag för övrigt i en artikel på nätet att dom flesta vanligtvis har en lägre kroppstemperatur än 37 och äldre kan ha så lågt som 35 som sin normaltemperatur. Då behöver inte termometern visa så mycket för att man ska känna sig febrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar