Tanken med en snarkskena lär vara att underkäken ska skjutas fram, för att man ska andas lättare. Problemet för mig är att käken inte återvänder till utgångsläget, så jag tillhör den procent som får ett bestående underbett. Hos dom flesta går det tillbaka när dom tar ut skenan, fast dom inte ens kommer ihåg att bita i gummigrejen som är till för att det ska släppa. Jag kan tugga hur mycket jag vill på den utan att det hjälper. Vid senaste besöket på specialisttandvården på sjukhuset lät vi det bero. Dom skulle kalla mig efter ett halvår, för att kolla så det inte hade blivit värre. När kallelsen kom var jag sjuk av mina cytostatikabehandlingar, så jag fick skjuta fram besöket. Igår var det i alla fall dags. Det tog fem minuter att konstatera att underbettet varken hade blivit bättre eller sämre. Dom kallar mig igen om ett år igen och får jag akuta besvär får jag ringa. Det kändes som lite överkurs att vara iväg i fyra timmar för ett så kort besök, men jag får väl vara tacksam att jag har frikort efter alla andra behandlingar. Att betala ett par hundra för det också hade varit riktigt surt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar