Jag fick min första mobiltelefon i fyrtioårspresent 2001. Då kändes det som om jag var en av dom sista som skaffade det. Visst fanns det tillfällen tidigare då den kunde ha kommit väl till pass, men inte tillräckligt ofta för att jag skulle tycka att det motiverade den investeringen. Det jag minns tydligast var en gång när pappa skulle hämta mig på stationen i Kalmar. Det var något strul med tåget, så för att vara säker på att komma fram över huvud taget tog jag bussen istället. Den kom fram senare än tåget, så pappa hade stimmat runt och undrat vart jag hade tagit vägen. Tänk, så smidigt det hade varit att kunna ringa honom då. Han hade mobiltelefon långt innan jag fick min. När jag fyllde jämnt kändes det som en vettig och användbar sak att önska av familjen. Min bror fixade dessutom ett så enkelt nummer till den att till och med jag lyckades lära mig det. Jag har flyttat över SIM-kortet, och har samma nummer nitton år senare, fast jag är inne på min femte telefon. Numera ringer man ju om man så bara tappar bort varandra i en butik. Jag hade fast telefon också tills för några år sedan. Eftersom jag betalade mer i fasta avgifter än för samtal gick jag över till IP-telefoni. Den fungerade aldrig som den skulle, så till slut gav jag upp och började förlita mig helt på mobiltelefonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar