Vilse.

Dom dagar jag inte är ute och fotar med särbon försöker jag cykla någon mil. Allra längst turer brukar det bli om jag villar bort mig. Jag kan vara långt hemifrån innan jag känner igen mig, och så måste jag ju hem också. Igår höll det på att gå alldeles tokigt. Jag fortsatte så långt jag kom på en skogsväg utåt Svartbäcksmåla. När jag till slut kom fram till den asfalterade väg som jag trodde skulle ta mig hem, valde jag istället en mindre väg vid sidan om. När jag upptäckte att den inte gick så långt brydde jag mig aldrig om att ge mig ut på stora vägen. Istället cyklade jag tillbaka en bit där jag hade kommit ifrån, och tog av på en annan skogsväg mot området med skidbacken. Därifrån hittar jag hem. När jag kollade kartan efteråt insåg jag hur lång min cykeltur kunde ha blivit. Den asfalterade vägen jag kom fram till gick nämligen inte alls mot Nybro, som jag hade föreställt mig. Hade jag gett mig ut på den hade jag istället bara kommit längre hemifrån. Jag borde förstås ha förstått att det faktum att solen inte befann sig där den borde vara, innebar att jag cyklade åt ett annat håll än jag trodde. Nu tänkte jag inte ens på den, förrän jag svängde upp mot skidbacken, och noterade att den var på rätt ställe igen. Framför allt kan man tycka att det vore en bra idé att kolla telefonen ibland. Jag har ändå en app igång för att mäta hur långt jag cyklar. Den visar samtidigt på kartan var jag befinner mig och vart jag är på väg. Saknar man helt lokalsinne är det inte speciellt lyckat att köra på känsla.