I väntan på ett (eller möjligen två) proffs.

Vi hällde upp vatten här för glatta livet igår, eftersom vattnet skulle stängas av idag. Ovanpå tvättmaskinen stod det fyra byttor. Dels för att dom var enklare att använda där än på golvet, dels för att påminna mig om att inte dra igång tvättmaskinen. Det första jag såg när jag kollade telefonen i morse var ett meddelande från Nybro energi om att avstängningen var framskjuten till på fredag. Jag duschade innan jag kröp i säng i natt, eftersom jag inte förväntade mig att ha tillgång till rinnande vatten när jag steg upp igen. Grannarna lär inte ha uppskattat det, och nu får jag göra samma sak igen på torsdag. Personligen tyckte jag mest att det var skönt att slippa börja dagen med en halvtimme i badrummet. Så hade jag inte pallat med både vattenavstängning och att vänta på vaktmästaren samma dag, även om dom två sakerna knappast har med varandra att göra. Särbon och jag lusläste bruksanvisningen till kyl och frys igår. Avrinningskärlet nämndes, men ingenting vare sig om hur man kom åt det eller att det kunde uppstå dålig lukt där. Nu har jag felanmält, och hoppas höra från vaktmästeriet under dagen. Man kan visserligen låta dom gå in med nyckel, men då har man ingen aning om när dom dyker upp. Nu ringer dom innan. Jag får dessutom en chans att höra vad dom säger om lukten, om jag är hemma och tar emot dom. Har jag tur lyckas jag flika in ett par andra frågor när dom ändå är här.

Arbetsmiljö.

När jag behövde en bild till ett blogginlägg om mitt sopskåp, hittade jag den på tidningen Byggnadsarbetarens webbsida. Att döma av tipsen på hur man skulle behandla olika sorters kunder, är det ingen lek direkt att jobba hemma hos folk. Det var dom som stod och hängde över arbetaren, dom som hela tiden frågade efter kostnaden för varje moment och dom som hade googlat fram det dom tyckte var bättre lösningar än vad den med utbildning hade tänkt sig. Så fanns det dom som inte hade städat där rörmokaren skulle in, gamla damer som ville bjuda på kaffe och yngre dito som ville bjuda på någonting helt annat.
Nu har jag sett årets upplaga av Kristallengalan. Dom brukar ha stor publik, men hade fått till ett klart sevärt format även i dessa Coronatider. Petra Mede var programledare, och hon kan rädda det mesta i den vägen. Det tiltade lite i huvudet på mig, när jag såg statyetterna. Jag hade någon typ av skalbagge i bakhuvudet. Till slut insåg jag att det var Guldbaggen jag tänkte på. Det är en filmgala och Kristallen handlar om tv. Den stora frågan nu är om jag har sett båda under flera års tid, utan att varken inse skillnaden eller ens att det är två olika galor.

Källan till stanken.

Att tiden rusar förbi så snabbt att man nästan tappar uppfattningen om hur länge sedan det är som saker och ting skedde, är jag säkert inte ensam om att uppleva. Det där utrymmet under diskbänken hade jag visserligen inte brytt mig om att plocka rent i på några år, men jag kunde aldrig ana hur många. När jag kollade datummärkningen på tonfiskburken som särbon städade bort, visade det sig att den troligen hade legat där i mer än tjugo år. I mitt kök upptäckte jag av en händelse att det faktiskt inte luktade värst vid diskbänken utan vid kyl och frys. En googling gav vid handen att det finns ett avrinningskärl någonstans, där det kan bli sörjigt och uppstå dålig lukt. När jag informerar särbon om det, kommer det att bli svårt att få honom att avstå från att försöka dra ut skåpet själv. Kyl och frys bildar en enhet som är både hög och tung, så jag är rädd att det tar en ände med förskräckelse. Det vettigaste vore förmodligen att ringa hyresvärden på måndag och be dom skicka sina killar att kolla det. Då är för övrigt vattnet avstängt här. Jag fick för en gångs skull syn på lappen på ytterdörren, och muttrade lite om den bristfälliga informationen. När jag kollade telefonen, visade det sig att dom till och med hade messat samma meddelande till mig. Någon glädje är det tydligen med att ha en egen sida med sina uppgifter på Nybro Energis webbplats.

Under min diskbänk.

Från och till luktar det illa i mitt kök. Om det är sopor eller avlopp ska jag låta vara osagt, men rosor doftar det inte. Jag brukar bära ut soppåsarna, spola med hett vatten i diskhoarna och köra en rengöringstablett i diskmaskinen. Hjälper inte det, så anser jag att jag åtminstone har gjort vad jag kan. Ett alternativ vore förstås att ringa in vaktmästeriet, men känner dom killarna ingen dålig lukt är den åtgärden inte till mycket nytta. Jag brukar hävda att det förmodligen ligger en död råtta under diskbänken. En bit in i det skåpet sitter det en skiva, som är ett par decimeter hög. Vad som kan tänkas finnas bakom den är inte helt lätt att ta reda på. Skivan går att plocka bort, men det är snudd på omöjligt att få den på plats igen efteråt. Alternativet är att sticka ner handen bakom den, utan att se vad som finns där, och det har jag på tok för livlig fantasi för att ge mig på. Nu är min särbo en handlingens man. Eftersom jag inte ville röra skivan, kröp han istället in med huvudet före så långt han tog sig i sopskåpet. Längst där inne hittade han tre Treorör, en tonfiskburk, ett antal burkar och tuber av plast och diverse annat skräp. Ingen död råtta dock. Städat fick jag i alla fall. Byttorna till sopsorteringen står i det skåpet, och jag är tydligen inget vidare på att sikta.

Datorstrul.

Att datorer lever sitt eget liv och sällan har någon logik i sina påhitt är ju ingen nyhet direkt. Att det numera finns datorer i allt möjligt gör inte direkt livet enklare för mig som är oteknisk. Mobiltelefonen är snudd på mer av en dator än av en telefonapparat numera. Häromdagen hade jag tagit tre selfisar på mig själv vid exakt samma tillfälle. När jag försökte lägga upp en av dom på Instagram kom jag aldrig vidare i processen. Jag förstod inte vad det var för fel, förrän jag försökte ladda upp bilderna på datorn. En av dom var som den skulle, men dom andra två gick inte att öppna. Det fanns inte ett enda program att uppbringa som stödde den filtypen. Ändå hette dom precis likadant alla tre. Inte lyckades jag googla mig fram till en lösning på problemet heller. Till slut gjorde jag som jag har gjort med nästan allting annat under dom tjugo år jag har haft dator. Jag hittade egna lösningar. Korten jag tar med telefonen är synkade med en molntjänst på nätet. I den mappen syntes av någon outgrundlig anledning ett av korten, så jag kunde hämta hem det därifrån. Återstod ett som enbart gick att se i telefonen. Där syntes det å andra sidan klart och tydligt, så jag tog helt enkelt en skärmdump av det. Uppdraget slutfört! 

 

Sladd.

Medan särbons kamera är inlämnad på service har jag lånat ut min lilla kompaktkamera till honom. Själv har jag under tiden insett att kameran i min telefon är bättre än jag hade förstått. När vi kommer hem från våra fotoutflykter brukar vi lägga in alla kort vi har tagit i datorn, och titta igenom dom tillsammans. Problemet med att ladda in mina från telefonen har varit att jag bara hittade en lämplig sladd. Den har fast plats vid sängbordet, eftersom jag nattetid laddar telefonen samtidigt som jag mäter hur mycket jag snarkar med en app. Det är väl inte hela världen att dra ur den och hämta den därifrån heller, men allra enklast hade det förstås varit att ha en sladd enbart till att ladda in kort med. Om jag hade ägt mer än en sladd till just den telefonen, så tyckte jag att den borde ha legat i någon låda nära till hands. Därför tog det några veckor innan jag klättrade upp i ett skåp i hallen, och lyfte ner kartongen med sladdar därifrån. Jag var så inställd på att inte hitta det jag sökte, men nästan överst i min sladdlåda låg sladden jag behövde. Nu blir livet lite enklare den tid vi har det såhär. Särbons kamera kan visserligen komma hem igen om någon vecka, men det kan lika gärna dröja betydligt längre i dessa pandemitider.

 

Mitt fynd.

När jag kom från min cykeltur igår hittade jag mannen i mitt liv uppe vid järnvägen (se bild). Det var bara ett stenkast därifrån som jag plockade upp honom första gången för ett knappt år sedan, men från det tillfället finns enbart kort på mig. Igår hade jag börjat fundera på om det snart var dags att lämna in min cykel igen. Jag tror att det dom fick skruva fast för några veckor sedan hette vevlager. Jag skulle återkomma om det blev glapp igen, men den gången var jag onödigt snabb. Jag gick in så fort det började kännas skumt. Killen i verkstaden tog en provtur, och hävdade att det lilla jag kände var helt normalt. Sedan dess har det blivit värre, men nu kom jag mig inte för att gå dit igen förrän det hade lossnat rejält. Särbon var orolig att jag skulle cykla i diket om alltihop släppte, så han körde ner med cykeln till reparatören åt mig. När han kom tillbaka med nyckeln och en rapport om att hojen var inlämnad, hade han vaniljbullar med sig som tack för hjälpen. Jo, jag fattar att det var jag som borde ha bjudit honom på någonting, men han är nu en gång världens snällaste. Fika blev det hur som helst.

 

Tjugofjärde augusti.

1974 var jag tretton år. Den tjugofjärde augusti var jag med mina sysslingar och deras pappa ute på sjön i tre timmar. Det rullade som bara den, och jag var sjösjuk, men enligt dagboken var det helkul i alla fall. Jag och kompisarna sov över hos varandra ibland, och natten tillbringade jag hos en annan flicka. Vi pratade, tvättade håret, läste, åt glass och jordnötter. Hennes bror hade ett skitkul flipperspel. Jag fick 2390 poäng som bäst. Rekordet hade en som hette Stefan. Det var någonting på 3000.

1996 fyllde min mormor åttio år. Egentligen tre dagar tidigare, men stora delar av släkten samlades den här dagen, eftersom det var en lördag. Kortet föreställer festföremålet tillsammans med ett av sina barnbarn (tillika min bror).

För nio år sedan hade jag problem med ett knä. Den tjugofjärde augusti hade det värkt så illa på jobbet hela natten, att jag ringde vårdcentralen på morgonen. Dom hade öppen mottagning för akuta åkommor. Jag hade haft ont i mitt knä i ett par veckor, så jag var lite osäker på om det räknades som akut, men sköterskan jag talade med sa till mig att komma ner. Jag fick sitta i mer än en timme i väntrummet. Sedan fick jag träffa en läkare som var både snygg, trevlig och tillräckligt ung för att jag skulle kunna vara mor till honom.

Fotoalbum.

Sedan pandemin startade har jag knappt träffat någon annan än särbon. Annars är det framför allt för eventuella gästers skull, som jag gör någonting så gammaldags som att beställa papperskopior av vissa av mina kort. Det blir knappast av att sitta vid datorn och kolla bilder, men fotoalbumen händer det att någon kikar i. Det kändes ännu mer aktuellt sedan jag träffade särbon, eftersom vi tar väldigt mycket kort. Det blir nästan ogörligt att bläddra bland dom i datorn. Problemet med mängderna var att det blev väldigt många kopior, fast jag bara valde ett par från varje tillfälle. Enda sättet att få någon ordning på projektet var att kopiera över dom jag tänkte beställa till en egen mapp. Där daterade jag dom, så att dom dessutom blev enkla att sätta in i album när jag fick hem dom. Åtminstone var det tanken, och jag hade lite tur i oturen när jag över huvud taget upptäckte ett fel som jag hade gjort. När jag kom fram till några kort på ett par bekanta, kom jag ihåg att jag redan hade satt in ett liknande. Vi hade inte träffat dom när vi var ute och plåtade mer än en gång, så det verkade lite skumt. Jag hade på ett av fotona råkat skriva 200305 istället för 200503. Det räckte förstås för att det skulle hamna galet.

 

Information.

Jag blev aningen snopen när jag satte på vattenkranen i köket på förmiddagen igår. Det spottade och fräste, som om ledningarna var alldeles tomma på vatten. Tanken hann föresväva mig att vattnet var avstängt, och att jag skulle få vänta med att duscha. Jag hade visserligen inte hört något om någon avstängning, men här sätts dom flesta lappar med information upp på ytterdörren i markplanet. Jag går oftast genom källaren, där jag har min cykel, så jag missar mycket. Särbon brukar vara behjälplig med att hålla mig informerad. Hade det inte varit för honom hade jag förmodligen fortfarande inte vetat att vi får en ny hyresvärd om några veckor. Den lappen hade dom nämligen satt på anslagstavlan där namnen på hyresgästerna sitter. Förr var det rejäla bokstäver, så man kunde kasta ett öga där. Numera är namnen skrivna med extremt liten text på ett A4-papper. Jag har aldrig glasögon på mig när jag går ut, så jag ser varken att läsa dom eller annan information på samma tavla. När det gällde vattnet igår, så verkade det bara ha varit en kort avstängning utan förvarning. Jag fick vatten i mina kranar efter några sekunder, även om det var missfärgat till en början.

Utelåst.

Mannen i mitt liv var ute på balkongen medan jag pysslade i köket igår kväll. Jag gick ut för att rådfråga honom om någonting, och återvände sedan till köksregionen. Efter en stund hörde jag ett lätt knackande på rutan till balkongdörren. Till saken hör att jag är livrädd att dörren ska gå i baklås medan jag är där ute, om man drar igen den helt. Mannen ifråga brukar vara milt sagt tveksam till att det skulle kunna hända. Det som snurrade i mitt huvud nu var därför att han hade blivit utelåst trots allt, men att så kunde det inte vara. Han hade ju själv sagt att dörren inte kunde gå i baklås. När det knackade igen bestämde jag mig ändå för att kolla läget. Så fort jag kom ut i vardagsrummet och såg balkongdörren insåg jag vad som hade hänt. Efter min visit på balkongen hade jag min vana trogen dragit igen och låst dörren efter mig. Särbon hade ingenting märkt, förrän han ville komma in. Själv kom jag inte på vad jag hade gjort ens när jag hörde knackningarna där utifrån. På det hela taget verkar det så horribelt, att jag förmodligen skulle tvärneka till att ha låst dörren, om jag inte hade blivit överbevisad. I vissa lägen lever uppenbarligen kroppen med tillhörande hjärna sitt eget liv, och gör som dom är vana att göra.

Platser.

Eftersom min far var yrkesfiskare är jag i det närmaste uppvuxen vid hamnen i Bläsinge. Badplatsen ligger dessutom bara ett par hundra meter därifrån. Till den cyklade jag flera gånger om dagen sommartid, när jag blev stor nog. Åt andra hållet låg Sälgrundet. Det var som en liten ö, men när vattnet var lågt kunde man gå ut dit. Häromdagen dök mannen i mitt liv upp med en papperskarta över Öland. Där stod namnet Själgrundet. Jag visste inte ens att det var ett officiellt namn, utan hade mest tänkt mig att vi kallade det så. Att jag hade missförstått namnet helt och hållet i alla år kom som en total överraskning. Jag var nästan säker på att jag hade sett sälar där ute, men enligt min äldste bror försvann dom på sextiotalet. Möjligen är dom vanligare igen nu för tiden. När jag tittade närmare på Eniros karta på nätet, visade det sig att det stod Själgrundet där också. Det känns ännu märkligare att jag inte har noterat det där under dom tjugo år som jag har haft dator. Här i Nybro har jag hört talas om Mariegrop, utan att bry mig om att ta reda på var det ligger. Nyligen cyklade jag en liten aning annorlunda än vad jag brukar på en av mina rundor. Därför råkade jag se att gatan jag i vanliga fall kommer upp på heter Mariegropsgatan. Man får väl tro att det parkliknande området jag brukar följa cykelvägen över är just den omtalade Mariegrop.

Onödigt spännande.

Dom kortare sträckor jag cyklar ute på landsvägen numera får mig att fundera på om trafiken var lugnare på 60- och 70-talet, när jag växte upp. Då cyklade jag längs landsvägen vart jag skulle. Dom enda olyckor jag minns var när jag cyklade omkull helt utan någon inblandning från övriga trafikanter. Det började redan när jag lärde mig cykla. Då trodde jag att man måste vrida styret lika mycket som man ville svänga. Någon gång var det halka och ibland rena stolligheter som orsakade vurporna. Jag klarade mig med sönderslagna byxor. Värre höll det på att gå för en klasskompis. Någon kastade ut hennes mössa på gatan. Hon sprang efter den utan att se bilen som kom. Jag vet inte hur hon mådde för övrigt, men jag minns att hon hade ett skrapsår på näsan efteråt. Lite mer vilda västern verkar det ha blivit över huvud taget på Öland, sedan jag flyttade därifrån. I sommar har någon tänt på en länga med carportar i Färjestaden, och eldat upp femton bilar. På en liten väg till en camping mejade en man i bil ner en hel familj som cyklade. Mamman och ena sonen dog. I Böda tog sig rånare in hos ett par butiksinnehavare. Där hotade dom till sig tillgång till deras butik. Jag läste någonstans att samma åklagare har hand om alla dessa tre grova brott. Vederbörande har uppenbarligen mycket att stå i.

Stavning.

Hela min familj har i alla tider stavat vårt efternamn med C istället för K. Varför det har blivit så vet jag faktiskt inte. Å ena sidan blir det enklare att se om det är mig någonting gäller, eftersom jag annars har ett mycket vanligt namn. Å andra sidan är det lätt att det blir fel, när jag någon gång måste ha ”rätt” namn. Mitt kreditkort är till exempel utställt på Eva Eriksson och inte Eva Ericsson, och då kan det bli problem. För några år sedan ansökte jag faktiskt om att få byta till rätt stavning. Svaret jag fick var att jag inte har någon anknytning till Ericsson. Då har jag använt det i ett helt liv, och mina föräldrar före mig. Jag antar att man ändå kan byta namn, men att det då blir dyrare. Att byta körkort och annat kostar ju också pengar. På det hela taget tycker jag väl att det kan kvitta. Har jag stavat fel i närmare sextio års tid, kan jag fortsätta med det. Lite knas blev det i veckan, när jag skulle skicka ett födelsedagskort till brorsdottern. Hon är gift Eriksson, och om jag har förstått saken rätt stavar hon och hennes man sitt efternamn med K. Jag tänkte skriva care of Ericsson, så det kom hem till hennes far tillika min bror. Nu var jag så koncentrerad på att stava rätt till tösen, att jag skrev Eriksson till brorsan också.

Grovsopor.

Dom gånger det hittas möbler och annat dumpat ute i skogen kan till och med jag undra varför. Dit har dom ju uppenbarligen forslats med någon typ av fordon, och har man tillgång till det kan man väl lika gärna köra till återvinningscentralen. Har man inte tillgång till bil är däremot dom där tre kilometerna till återvinningen snudd på oövervinnerliga, men det verkar vårt kommunalråd ha svårt att förstå. Jag läste på nätet att hon hade noterat en dumpad soffgrupp vid en återvinningsstation. Hennes kommentar var att ”Det är snudd på obegripligt att möbler lämpas av där och inte vid återvinningscentralen i Smedstorp.” Dom rika lever sitt liv. Dom första åren jag bodde här hade vi någonting så praktiskt som en container för grovsopor utanför huset. Jag hann precis göra en rejäl utrensning i mitt förråd innan den försvann. Då bar jag bland annat ut en bokhylla och gamla köksskåp, som jag hade sparat till förvaring efter renoveringen i början av nittiotalet. Jag hade lånat en kofot, för att få sönder dom sistnämnda. Någon gång sedan dess har brorsonen hjälpt mig att köra bort bråte till återvinningen. Jag tror det finns något alternativ där man kan betala för att få hjälp av husets vaktmästare med transporten. Om det nu inte försvann sist vi bytte hyresvärd. Om inte annat ska vi få en ny dylik igen nu i höst.

 

Dammsugaren.

Sladdvindan på min gamla (jag minns inte ens i hur många år jag har haft den) dammsugare gav upp andan. Maskinen fungerade förstås lika bra ändå, men det är onekligen praktiskt att kunna köra in sladden i den. Jag försökte hitta ett sätt att skruva isär dammsugaren för att se vad som hade hänt, men den verkade snudd på pressad i ett stycke. Istället kikade jag in så gott det gick genom den lilla öppningen till sladdvindan. Inte var det mycket jag såg, fast jag använde ficklampa, och inte gick det att nå in och försöka pilla igång den. Jag gav upp och samlade ihop sladden i en tom hushållsrulle. När jag fick tillbaka dammsugaren efter senaste utlåningen till särbon, var sladden plötsligt inkörd på sin plats. Jag brydde mig inte så mycket om hur han hade burit sig åt, utan var bara glad att han hade fixat den. Några veckor senare drog jag ut sladden för långt igen. När jag dessutom insåg att maskinen hade slutat suga, sparade jag felsökningen tills mannen i mitt liv dök upp. Själva sugandet verkar han ha fått igång med någon typ av handpåläggning. Om sladdvindan sa han att han hade suttit och dragit lite lätt i sladden, tills han fick vindan att dra igen. Jag hade aldrig trott att någonting sånt kunde hjälpa, men efter att ha följt rekommendationen en stund försvann sladden in på sin rätta plats.

 

Cykeltur.

Att behålla barnasinnet är ett bra tips för att stå ut med att åldras. Själv är jag otroligt lättroad. Igår kom jag ut med mina soppåsar, medan sopbilen var på plats. Killen som höll på att tömma bad mig slänga mina påsar direkt i intaget på bilen. Så himla mycket roligare jag tyckte det var att kasta dom där än i någon av tunnorna! Gårdagens cykeltur gick någon kilometer på en landsväg, och sånt är alltid lika spännande. Den större bil som var närmast att knuffa ner mig i diket hade en övningskörningsskylt baktill. Jag utgår från att en bilskollärare hade uppmanat sin elev att hålla ut när hen passerade en cyklist. Privat övningskörning är inte alltid av godo. Jag överlevde landsvägskörningen den här gången också. I gengäld höll jag på att cykla ihjäl mig när jag tog av in på en skogsväg. Just den avfarten lutar ganska brant nerför. Uppenbarligen har jag bromsat mig nerför den försiktigare vid tidigare tillfällen, än vad jag gjorde nu. Cykeln slirade, hoppade och for i lösgruset, så det var ett rent under att jag lyckades undgå att störta. På hemvägen cyklade en ung man ut från en sidoväg lite längre fram. Jag antog att han tänkte svänga över till höger sida, men när jag plingade på honom höll han istället ännu längre till vänster. Nativiteten verkar hur som helst vara god i vår lilla stad. Han hade ett mycket litet barn bakom sig, och under resten av hemfärden mötte jag två unga kvinnor med barnvagnar.

Tangentbordet.

Plötsligt började tangentbordet till datorn vingla. Det visade sig att det ena av dom två uppfällbara stödbenen hade gått sönder. Med tanke på hur vek konstruktionen visade sig vara, är det mest fascinerande att det har hållit så länge som det har. Jag har haft samma tangentbord i bra många år. Jag gjorde några misslyckade försök att laga det, men det verkade vara helt omöjligt. En annan tanke var att försöka komma på någonting annat att höja upp överkanten av tangentbordet med. Det syns ju ändå inte hur det ser ut på undersidan, men idéerna tröt. I vindsförrådet hade jag sparat ett gammalt tangentbord att ha i reserv. Jag vill inte stå utan, ifall det skulle paja fullständigt någon gång när ingenting är öppet. Det kunde vara värt ett försök att se om det fanns stöd på det som gick att använda. Hur ofta jag än rensar i mitt förråd, så hittar jag sällan det jag behöver. Tangentbordet var en av dom få saker som jag visste exakt var det fanns, men där låg det inte längre. Jag hittade det inte någon annanstans heller, så till slut fick jag ett sånt där stöd av särbon. Han hade bara ett kvar på sitt tangentbord, så han kunde ändå inte använda det. Dels var det högre än det jag hade kvar. Det jag hade gick dessutom sönder det också när jag bara nuddade vid det. Till slut lyckades jag tänka bakåt och klura ut var jag hade gjort av mitt gamla tangentbord. Fötterna till det var en aldrig så liten aning större än dom jag hade innan. Det innebar å ena sidan att jag fick ta till milt våld för att få fast dom i det tangentbord som jag använder. Å andra sidan sitter dom desto stadigare nu när dom väl är på plats.

Ullared.

Vissa kändisar har jag i princip bara läst om i skvallerpressen. Som Ola-Conny Wallgren. När han väl dök upp på min tv-skärm en gång blev jag nästan chockad över vilken pipig röst han hade. Han lät inte alls som jag hade föreställt mig. I en artikel om honom i min skvallertidning fick jag i alla fall veta att jag hade fel om varuhuset i Ullared. Jag hade fått uppfattningen att där var lika trångt som vanligt, men dom har tydligen halverat antalet kunder och stängt varannan kassa. Nu släpper dom ”bara” in 3500 personer i taget. Det låter mycket nog i mina öron, men jag antar att varuhuset har gott om plats för så många numera. Jag var där första gången i början av åttiotalet. Då släppte dom inte in mer än 300 åt gången, om jag minns rätt, så man fick köa bra länge innan man kom in. Dom byggde ut innan jag kom dit nästa gång, så då slapp man vänta tills andra hade handlat klart innan man blev insläppt. Jag antar att det har vuxit en hel del senare också. Jag har inte besökt Gekås mer än ett par gånger i hela mitt liv, och det senaste besöket var för trettiofem år sedan.

 

Lika barn leka bäst.

Man skulle kunna hoppas att två lätt förvirrade äldre människor tillsammans blev en med skarpt intellekt och oklanderligt minne. Tyvärr fungerar det inte riktigt så. Eftersom jag inte kom ihåg exakt var kommandot för formatering fanns i min kamera, var jag med när särbon skulle göra det första gången. Allt gick bra tills vi efteråt skulle kolla så att vi nu hade plats för knappt 1900 kort. Det är vad som ryms på minneskortet med dom inställningar jag brukar använda. Istället visade kameran att det fanns sju (!) bilder kvar. Det flög många tankar genom huvudet om vad som kunde ha hänt. Det mest logiska var förstås att vi hade kommit åt någon inställning. Ändå lät det lite väl fantastiskt att korten ens kunde bli så stora att det inte skulle få plats mer än en handfull. Efter fyrtio år inom industrin och tjugo år med dator, provar jag alltid och i alla lägen att dra ur saker och ting för att sedan koppla in dom igen. Jag förstår sällan varför det hjälper, men förvånansvärt ofta gör det ändå det. Jag hann inte ens upptäcka att minneskortsfacket var tomt. Så fort jag öppnade kameran kom mannen i mitt liv ihåg att han hade tagit ut kortet tidigare. Det är lite svårt att formatera ett minneskort som inte finns.

 

Elfte augusti.

Jag levde mina första sexton år på östra Öland, och hade cykelavstånd ner till badstranden och hamnen. 1972 var jag elva år, och den elfte augusti verkar jag och min kompis ha tillbringat större delen av dagen där. Vi var nere och vittjade på morgonen. Oklart om vi hade några egna nät, eller vi var med min far, som var yrkesfiskare. På eftermiddagen var vi där nere igen. Vi badade näck, så jag antar att dom flesta badgästerna hade hunnit åka hem. Jag var inte överdrivet exhibitionistisk i den åldern. Vi fiskade och dagens sista bad tog vi i småbåtshamnen. Med tanke på hur långgrunt det var vid badstranden, blev det förstås en helt annan upplevelse att bada där det var grävt djupt.
När jag var tjugo blev jag sjuk den här dagen. Jag hade varit hemma hos bror och svägerska och fikat och kollat en tv-serie som hette ”Scruples”. Jag hade ont i halsen, och när jag kom hem hade jag feber.
Jag bodde i Oskarshamn under två år på åttiotalet. Jag permanentade håret på den tiden. Båda dom åren fick jag hjälp med det av olika väninnor just den elfte augusti. 1989 var det flickan på kortet nedan som agerade frisör. Vi hade varit ute och ätit innan. Fotot är taget ett par år senare. Då hade jag flyttat till Nybro, men var där uppe och hälsade på. Nu är det bra många år sedan jag besökte Oskarshamn.

 

Naturbilder.

Trots att jag kom på att det gick att aktivera avtryckaren till mobilkameran med röststyrning, hade jag inga större planer på att använda den vid någon av våra fotoutflykter. När vi gick på promenad i lördags, hade jag således stoppat ner telefonen i min lilla ryggsäck. Särbon hade min digitalkamera, eftersom hans är inlämnad på service. Nu uppstod exakt samma läge som allra första gången vi var ute tillsammans i höstas. Det är helt enkelt urtråkigt att stå och glo på någon som tar kort. Det var därför jag började ta med mig min lilla kamera ut, och nu plockade jag till slut fram mobiltelefonen. Det visade sig att det gick över förväntan att ta naturbilder liknande den nedan med den också. Mannen i mitt liv hävdar till och med att den tar bättre kort än vad digitalkameran gör. Det kan ha med åldern att göra, för kameran är nio år äldre än telefonen. Lite trött blev särbon på att höra mitt avtryckarkommando gång på gång, speciellt som jag fick upprepa det dom gånger kameran inte lyssnade. I det läget har jag dessutom en tendens att höja rösten. Han lär hur som helst få vänja sig, om han ska ha min kamera. Igår blev det ingen promenad alls. Först var det trettio grader varmt. Det kändes som att gå in i en vägg när man öppnade dörren. Det var betydligt mera njutbart inomhus. När temperaturen väl sjönk hängde det ihop med att åskan brakade loss och himlen öppnade sig.

 

Kändisar.

Något som kan vara svårt att bedöma även på tv är storleken. Eller snarare längden på kändisar. Programledaren Rickard Sjöberg hade jag av någon anledning tänkt mig som en liten kortväxt person, medan jag däremot förställde mig Rickard Olsson som lång och ståtlig. Med tanke på att Sjöberg är nästan två meter lång, tiltade det ordentligt i huvudet på mig första gången jag såg dom tillsammans. Just ordet kändis syftar väl på att dom flesta känner igen personen ifråga. Stundtals tror man nästan att man känner dom, även om man aldrig ens har sett dom i verkligheten. Jag hörde någon säga att Corona kom mycket närmare när Adam Alsing dog, än medan det bara var anonyma namn och ansikten som försvann. Adam var uppenbarligen mera känd än advokaten Claes Borgström. Att han dog av Covid-19 läste jag enbart i min skvallertidning. Alsings namn syntes överallt, när han hade gått bort. Det mest spännande med skvallertidningen är annars rubriksättningarna. Har kända par brutit upp, så är det sällan från varandra. Oftast har dom bara flyttat från sin tidigare bostadsort. Är dom i sorg efter ett tragiskt dödsfall, kan det lika gärna vara hunden som har dött som någon nära anhörig. Gäller rubriken otrohet eller polisärenden, så handlar artikeln allt som oftast om någon händelse för trettio år sedan.

 

Bostadsmarknaden.

 På min nuvarande favorit när det gäller cykelrundor kommer jag förbi ett hus som är till salu. Från dom två håll jag ser finns inte ett enda fönster. Jag tänkte mig först att det var ett jättelikt garage som låg ut mot vägen, men när jag kollade från andra hållet fanns det inga där heller. På mäklarens sida hittade jag kortet nedan, som verkar bekräfta att man helt enkelt har glömt fönstren. Där stod det att man fick slutföra sitt drömboende själv, och bestämma sin egen planlösning. Tydligen gällde det även fönstren, för på bilderna av huset fanns inte ett enda. Däremot hade man lagt in en teckning, med vad jag antar var förslag på var dom kunde sitta. Jag undrar ändå om det inte blir betydligt svårare att få dit dom på det färdigresta huset, än om dom hade funnits där från början. Det som fascinerade mig ännu mer under mitt bostadssurfande var priset. Utgångspriset på villan utan fönster i ett av Nybros ytterområden var 1 395 000. Vill man istället köpa en lägenhet på tre rum och kök i ett av Nybros nyaste flerfamiljshus, får man punga ut med en halv miljon till. Då får man å ena sidan bo betydligt närmare centrum och med utsikt mot Linnéasjön. Å andra sidan har man en hyfsat hårt trafikerad väg precis utanför knuten. Jag insåg att det där med pris är relativt, när jag hittade en villa på Öland, där utgångspriset var närmare nio miljoner. Fast då fick man enligt beskrivningen: ”En öländsk dröm med vackra byggnader i skärgårdsstil, inrett strandhus intill stranden i sten samt unikt orangeri. Allt renoverat med kvalitet och fulländad smak in i minsta detalj. Ljuvligt lummig & privat trädgård med fin medelhavskänsla!”

Ny upptäckt.

 En skruv som satt väldigt synlig på sidan av kylskåpet störde mig något fruktansvärt. Det var fult att den bara satt där och blänkte av metall i allt det vita. Inte kunde jag fatta att jag inte hade noterat den tidigare under dom fyra år jag har haft det där kylskåpet. Jag kände att jag måste ha blivit hemmablind. Alternativet kunde vara att det hade suttit någonting på skruven som hade gjort den mindre iögonfallande. Detta kunde i så fall ha ramlat bort, men jag hittade ingenting på golvet. Jag måste ha blivit rejält indoktrinerad med att se men inte röra under min uppväxt, för det tog fyra dagar innan jag pillade på det jag trodde var en skruv första gången. Då insåg jag att det inte var någonting som satt inskruvat, utan bara en liten platta som gick att ta loss från kylskåpet. Först då började jag tänka logiskt. Någonting som bar sig åt så måste vara magnetiskt. Det enda jag hade haft just där var stektermometern. Den är digital, och displayen som man ser temperaturen på kan man fästa på lämplig plats med magneter. När jag plockade fram den och kollade, visade det sig mycket riktigt att en av dom små magneterna på baksidan saknades. 

Teknikens under.

Det har blivit ett par genomgångar sedan jag lånade ut min digitalkamera till mannen i mitt liv. Vissa saker är så självklara för mig att jag har glömt att nämna dom. Kommandon som jag inte brukar använda själv, har jag inte ens koll på. Svårast för särbon är att vänja om från hur han är van att göra med sin egen kamera. Han tittar till exempel alltid i sökaren istället för på displayen när han ska ta ett kort. På min lilla kamera finns inte ens det alternativet. Den största vinsten för mig i det här var att jag fick bättre koll på kameran i min telefon. Den har så många finesser, att jag inte ens har lyckats memorera hälften. Jag kan omöjligt hålla den stilla om jag ska ha den i ena handen och peta på avtryckaren med den andra. Mina mobilfoton ser ut därefter, fast det annars troligen är en hyfsat bra kamera. Nu tänkte jag kolla upp om det fanns någon annanstans man kunde trycka istället för på skärmen, när man fotograferar med telefonen. Det visade sig att det var enklare än så. Man kunde ställa in den på röststyrning, och helt enkelt tala om för den när den ska ta ett kort. Lite fånigt känns det om någon skulle höra mig, men det får det vara värt, att kunna hålla telefonen stadigt med båda händerna när jag plåtar.

Saknad ägodel.

På fotot nedan syns mannen i mitt liv med sin i särklass käraste ägodel. Vad bilen är för många andra, och vad datorn är för mig, är den där kameran för honom. Jag är osäker på om han kan leva utan den över huvud taget, men just nu gör han i alla fall ett försök, även om det är högst motvilligt. Det märks på hur länge han har dröjt med det. Kameran behövde nämligen lämnas in på en genomgång innan garantin gick ut, och plötsligt var det bara några dagar kvar på den. Tidigare erfarenheter visar att det kan ta flera veckor att få tillbaka kameran, men särbon var inställd på att inte ta ett enda kort under den tiden. Själv klarade jag inte av att se honom lida, så jag lånade ut min kamera till honom. Jag använder den bara när vi är ute och plåtar tillsammans, och det kan vi knappast göra så länge hans älskling är bortlämnad. Jag har dessutom kamera i min telefon, om det skulle knipa, även om jag har svårt att hålla den stilla och trycka av samtidigt. Att låna ut en liten kompaktkamera till någon som är van vid en flera gånger både dyrare och större systemdito, är förstås som att låna ut en moped till någon som är van att köra stadsjeep. Jag hoppas ändå att det kan hålla abstinensen i schack när han kan ta några kort över huvud taget. Typiskt var väl att det dök upp någonting väldigt speciellt, när han inte hade kameran med sig. Igår kväll seglade plötsligt en luftballong upp utanför mitt köksfönster. Hade inte särbon stått precis där hade vi kanske missat den helt och hållet. Nu blev det i alla fall några kort med min kamera.

 

Cykeltur.

Eftersom Nybros omgivningar är väldigt lantliga, går flera av mina cykelturer delvis på små skogsvägar. Asfaltsbarnet i mig är mest rädd att möta ett vildsvin eller en lösspringande hund. Dom gånger jag har sett någon på dom där småvägarna har det vart joggare, cyklister eller tanter med stavar. Det har inte heller hänt speciellt ofta. För det mesta är det riktigt rofyllt att cykla genom skogen. Igår kom undantaget som bekräftade regeln. På en liten väg som i princip bara är två hjulspår kom jag först ikapp en flicka till häst. Att det är lätt att skrämma en sån har jag förstått, och det kan förstås få förödande konsekvenser med ett så stort djur. Nu löste vi det smidigt. Jag plingade i god tid, och tösen vände upp hästen, så jag inte skulle komma bakifrån. Längre fram kom jag ifatt en dam som hade en hund i koppel. Dom gick i ena hjulspåret och jag cyklade i det andra, så jag kände inte att det skulle bli några problem att cykla förbi dom. Jag trodde att båda två skulle höra mig i god tid, men det gjorde dom uppenbarligen inte. Hunden uppfattade inte min närvaro förrän jag var på väg förbi dom. Då gjorde den ett sånt utfall att jag trodde den skulle lyckas slita sig. Hemvägen för mig var asfalterad, förutom några hundra meter grusväg vid Glasporten. Där hade en av besökarna till återvinningsstationen bestämt sig för att gena. Man fick knappast plats att möta en bil med släp där, så jag hoppade ut i dikesrenen för att vara på den säkra sidan.

 

Städning.

När jag låg och kröp på köksgolvet upptäckte jag av en ren händelse hur skitigt det var under spisen. Jag har inget minne av att ha gjort rent bakom den sedan jag fick en ny, så det kanske inte var så konstigt. Den är fem år gammal. Nu åkte den fram, och en sanering var verkligen på sin plats. Jag hoppas att särbon inte läser det här, för han är mer pedant med sånt än vad jag är. Häromdagen påpekade han hur det såg ut längs kanten på den stora mattan i vardagsrummet. Även om jag hade förmågan att lyfta bort soffbordet från den och utrymmet att rulla ihop mattan, är jag tveksam till om jag skulle ge mig på att städa under den. Jag låtsas att det är en heltäckningsmatta istället. Jag kan möjligen tänka mig att försöka ta lite under ytterkanterna på den, så skillnaden inte blir lika tydlig. I min värld är all städning som inte syns totalt meningslös. Jag är mer för att plocka och ställa undan. Grönsaker på diskbänken, hushållsrullen på köksbordet och en bok som jag försöker ta mig igenom på vardagsrumsbordet, stör mig betydligt mer än några dammråttor. När det gäller att torka och putsa lever jag mer efter devisen ”hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”. Mannen i mitt liv är betydligt mera fördragsam med sånt som ligger framme än med damm inomhus och tallbarr på balkongen. Med lite god vilja antar jag att man kan säga att vi kompletterar varandra.

 

Utflykt.

Lördagens utflykt gick till Madesjö kyrkogård. Fast vi strövade runt en del såg jag bara ett par bekanta namn. Jag tycker det har gått bort några stycken under dom trettio år jag har bott här, men jag antar att det är vanligt att begravas i minneslund numera. Resultatet har varit lika magert på Nybro kyrkogård. Där har jag i alla fall hittat mina gamla grannar. Skillnaden är stor mot om jag kommer till Norra Möckleby kyrkogård på Öland. Den är mindre, och där ligger numera dom flesta som var äldre än jag, som jag minns från min uppväxt. Det brukar vara rofyllt på kyrkogårdar, men igår hade vi valt fel dag. Det arrangerades helikopterturer för allmänheten i närheten, så det lät som om helikoptern surrade över oss hela tiden. Jag skulle knappast betala flera hundra för några minuters njutning, även om jag jobbade och tjänade pengar, och nu gör jag ju inte det. Inte skulle det bli speciellt njutbart heller, med tanke på att dom enda flygande ting jag läser om är dom som har störtat. Jag anser att om Gud hade velat att vi skulle flyga, hade han gett oss vingar. Att få se Nybro uppifrån låter lite lockande, men den missen har jag redan gjort en gång. För många år sedan hade man satt upp ett pariserhjul på torget, och min plan var att njuta av utsikten. Jag såg inte speciellt mycket av den, eftersom jag var skräckslagen. Är man så höjdrädd som jag är, får man nöja sig med att titta på staden uppifrån på kort och en eller annan drönarfilm.

 

Första augusti.

Min pappa var yrkesfiskare under större delen av sitt liv. När jag växte upp körde han fisketurer med turister på somrarna. Det innebar att mitt sommarjobb under skolåren var att passa telefonen och ta emot bokningar till dom där turerna. Någon gång hände det att jag var med ute, fast jag alltid har haft extremt lätt att bli sjösjuk. 1976 var jag femton år. Den första augusti var min dåvarande pojkvän, hans syster med make och jag med ute en av turerna. Jag fick fyra torskar, däribland den största. Den måste ha varit enorm, för den min tilltänkta svåger håller upp på kortet nedan går ju inte heller av för hackor.

På åttiotalet gjorde jag åtminstone två saker detta datum, som jag knappt har gjort sedan dess. 1982 kokade jag saft. Jag minns inte ens på vad längre. 1988 var jag med bror och svägerska på slottsspelen på Kalmar slott. Man fick gå genom slottet och se scener ur historien tolkade av skådespelare. Jag vet inte om det lever kvar, men jag såg på nätet någon som hade varit på det för bara några år sedan. För mig lär det där ha varit sista besöket, för vid det laget hade jag redan flyttat från Kalmar.

Den första augusti 1989 shoppade jag loss rejält med hjälp av en väninna. Jag hade ärvt pengar efter min mamma, som gick bort i februari. Nu köpte jag bland annat köksmöblerna, som jag har i köket än idag. Dom hämtade vi i Kalmar och körde hem till Oskarshamn med dom i väninnans bil. Jag minns än idag att hon sa att hon inte begrep hur folk klarade sig utan kombi.