Utelåst.

Mannen i mitt liv var ute på balkongen medan jag pysslade i köket igår kväll. Jag gick ut för att rådfråga honom om någonting, och återvände sedan till köksregionen. Efter en stund hörde jag ett lätt knackande på rutan till balkongdörren. Till saken hör att jag är livrädd att dörren ska gå i baklås medan jag är där ute, om man drar igen den helt. Mannen ifråga brukar vara milt sagt tveksam till att det skulle kunna hända. Det som snurrade i mitt huvud nu var därför att han hade blivit utelåst trots allt, men att så kunde det inte vara. Han hade ju själv sagt att dörren inte kunde gå i baklås. När det knackade igen bestämde jag mig ändå för att kolla läget. Så fort jag kom ut i vardagsrummet och såg balkongdörren insåg jag vad som hade hänt. Efter min visit på balkongen hade jag min vana trogen dragit igen och låst dörren efter mig. Särbon hade ingenting märkt, förrän han ville komma in. Själv kom jag inte på vad jag hade gjort ens när jag hörde knackningarna där utifrån. På det hela taget verkar det så horribelt, att jag förmodligen skulle tvärneka till att ha låst dörren, om jag inte hade blivit överbevisad. I vissa lägen lever uppenbarligen kroppen med tillhörande hjärna sitt eget liv, och gör som dom är vana att göra.