Sedan jag började släpa upp cykeln till tredje våningen och förvara den på balkongen, har den fått vara ifred för åverkan. Ändå upptäckte mannen i mitt liv igår att kedjeskyddet var tilltryckt. En närmare besiktning visade att det var gjort av plast och att det hade gått helt av i ena änden. Jag känner mig inte ett dugg motiverad att lägga mer pengar än absolut nödvändigt på den där cykeln, så rullen med silvertejp åkte fram. Den lagade man det mesta med på min sista arbetsplats och jag gör likadant här hemma. Vi hjälptes åt att smörja kedjan också medan vi var två. Då kunde jag hålla upp bakhjulet och vi slapp vända hela cykeln upp och ner. Det är ganska trångt där vi kilar in cykeln på balkongen, som ni ser på den översta bilden. Jag antar att den kan ha fått en smäll när jag har försökt trixa ut den därifrån. Det slog mig inte förrän särbon hade gått hem till sig, att det inte finns någon som helst anledning att knöka in den där längre. Vi började göra så när jag ställde ut balkongmöblerna i våras. Nu är det åtminstone ett par veckor sedan jag plockade in dom för vinterförvaring, men vanans makt är uppenbarligen stor. Nu finns det lika gott om plats för cykeln som på den undre bilden, men vi har fortsatt pressa in den i den där lilla luckan i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar