När jag växte upp ville jag som många andra barn ha en katt eller hund. Min mor tvärvägrade och som vuxen förstår jag henne. Numera begriper jag inte alls att det finns dom som vill ha djur inomhus. Många av hundägarna i Nybro är dessutom extremt dåliga på att plocka upp efter sina hundar. Att trampa i hundskit var man än går, har inte precis gjort mig mer positivt inställd till hundar. Jycken på bilden nedan var ett undantag. Hon hette Tekla och bodde i lägenheten under min i flera år. Andra hundar skäller både ute och inomhus, men Tekla sa aldrig ett ljud. Det enda jag någonsin har hört av henne var klorna mot golvet, när hon trippade ut på balkongen. Träffades vi utomhus blev det en stund av kel. Slutade jag gosa för tidigt, buffade hon med nosen på mig för att jag skulle fortsätta. Hon var ensamhund tills för något år sedan. Då gick hennes mattes mor bort och dom två små hundarna till höger i bild flyttade in. Jag kan tänka mig att det var ungefär samma känsla som att få småsyskon. Från att ha haft det tyst och lugnt och med mattes fulla uppmärksamhet, till rena hunddagiset med två bjäbbande småhundar. Jag har känt att både hon och jag har behövt extra mycket kärlek sedan dess. Igår mötte jag hennes matte här utanför. Hon hade bara småhundarna med sig. Tekla hade rest vidare till Regnbågslandet för ett par veckor sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar