Min hjälte.

 Mannen i mitt liv fick våldsam tandvärk i veckan. Han ringde Folktandvården, och blev uppmanad att ringa kvart över sju nästa morgon, när akuttiderna släpptes. Jag har själv varit med om att telefonsvararen fortfarande har varit på dom första gångerna jag har ringt. När den väl har stängts av har det istället tutat upptaget. I särbons fall var det dessutom så illa att dagens alla tider redan var tagna, när han kom fram. Så jäkla snopet att inte hinna få en tid, fast man gör allting rätt. Igår gick det i alla fall bättre, och han skulle få komma till tandläkaren mitt på dagen. Mina farhågor gällde i första hand att dom över huvud taget inte skulle hitta felet. Så är det inte alltid dom har tid att göra jobbet ordentligt om man kommer in akut. Nu hade jag inte behövt oroa mig. Under tanden hade det bildats en så stor infektionshärd, att det var själva käkbenet som gjorde ont. Han har haft problem med samma tand tidigare, så nu lät han tandläkaren dra ut den. Det var tydligen också lättare sagt än gjort. Tanden sprack, och man fick skära upp och plocka ut delarna. Särbon har därmed till och med stygn i munnen, som ska tas bort om ett par veckor. Jag hade gått på myten om hur gnälliga män är när dom mår dåligt, men jag verkar ha träffat undantaget som bekräftar regeln. Han klagade varken när han hade ont före operationen eller efter den, när han hade blivit rejält mörbultad.