Ovan vid bilar.

 Det där med bilar är inte det enklaste, när man inte kör mer än max ett par gånger per år. Enklast är ju alltid att köra sin egen bil som man är van vid, och så van hinner man inte bli vid en hyrbil. Jag sålde min sista bil för mer än trettio år sedan, och sedan dess har mycket blivit digitaliserat. På bilradion satt det på åttiotalet en ratt som man höjde och stängde av ljudet med. När vi satte oss i hyrbilen vi skulle hämta i måndags kväll skrålade radion på full volym. Jag blir hypernervös av sånt, eftersom jag kör så pass sällan. Jag kunde dessutom inte fatta varför den som parkerade bilen hade lämnat radion på. Jag hittade ingenstans att stänga av den, och skyllde på att allting är elektroniskt numera. Därför var det lite pinsamt att när jag hade hämtat hjälp inse att det fanns en vanlig mekanisk avstängningsknapp. När vi skulle ge oss iväg i tisdags morse, drog jag ner sidorutorna för att bli av med imman på dom. I min ungdom använde man en vev till det. Numera trycker man bara på en knapp. Det gick bra att få ner dom, men sedan fick jag inte upp dom igen. Man får väl vara glad att vi inte befann oss ute på landsvägen i full fart, när det hände. I dom nyare bilar jag har suttit i har man tryckt på olika sätt både för att hissa upp och ner fönstren. Till slut klurade mannen i mitt liv ut att man skulle dra knappen bakåt istället, när man ville ha upp rutan igen.