Igår var det dags att döpa brorsdotterns lilla flicka Mira. Det kändes som överkurs att utebli på grund av mitt ben, när jag sprang på betonggolvet på jobbet med det i förra veckan. Nu blev jag skjutsad från dörr till dörr, och satt mest hela tiden. Ändå var högerfoten dubbelt så stor som den vänstra, när jag kom hem igen. Extra märkligt eftersom det är benet och inte foten jag har ont i. På kortet syns dopbarnet i samspråk med prästen som förrättade dopet. I gudstjänstordningen för dop läser jag att "Sedan kan prästen ha ett doptal." Det hade han i tjugo minuter eller så. Tveksamt om det var en bra idé med flera barn närvarande. Jag misstänker att jag inte är den enda som i efterhand inte har en aning om vad han sa i sitt tal. Med tanke på att vi äldre minns hur hennes mamma gallskrek vid sitt dop för 27 år sedan, så låg gårdagens huvudperson i lä. Hon blev mest bara lite rastlös, och jag förstår henne. Jag plockade aldrig fram glasögonen, men hade tur med psalmerna. Det var bara en som var helt ny för mig. "Tryggare kan ingen vara" hängde jag med hyfsat i, även om jag hade lite dålig koll på i vilken ordning verserna kom. "Du vet väl om att du är värdefull" hade jag bara läst fyra rader ur som citat på Facebook. Dom fyra raderna återkom å andra sidan flera gånger. Efter gudstjänsten fortsatte vi till en bygdegård, där vi bjöds på mängder av gott att äta och dricka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar