Jag är hyfsat nyfiken rent allmänt. Framför allt tycker jag det är intressant att få träffa bekantas respektive. Att få ett levande ansikte på någon man bara har hört talas om och eventuellt sett kort på. Det har hänt ett par gånger på sistone. När jag kom in till lasarettet och upp till röntgenavdelningen, satt en arbetskamrat från ett annat skift i väntrummet. Det tog några sekunder innan jag insåg att hans hustru satt bredvid. Henne hade jag bara hört talas om, fast dom bor här i Nybro, och har varit gifta i flera år. Därför föll det sig naturligt att vara artig och ta i hand och presentera mig. Värre var det i söndags, när jag sprang på en annan kollega från samma skift och hennes man på Kvantum. Jag hade visserligen aldrig träffat maken IRL tidigare, men hustrun och jag har varit Facebookvänner i åtta år. Det betyder att jag har sett honom på kort och i kommentarsfält mängder av gånger. Det kändes så självklart att han kände igen mig också, att jag helt enkelt inte kom mig för att hälsa ordentligt. Någon som måste ha anat hur nyfiken jag var, var han som hade solglasögon på sig den gången jag träffade honom och min tidigare arbetskamrat. Han tog av sig dom, så jag fick se riktigt hur han såg ut. Träffar jag män utan respektive är det inte alltid jag känner igen folk som jag enbart har sett på Facebook. När det började en Dennis på min avdelning och mitt skift, tog det flera veckor innan jag fattade att det var samma Dennis som levde ihop med en av mina Facebookvänner. En annan kille mötte jag ibland på morgnarna, när han cyklade med barnen till dagis. Jag förstod mest vem han var, och det var inte lätt att veta om han kände igen mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar