Planen var att jag skulle börja jobba ikväll. Det hugger i benet när jag går, det värker när jag sitter och på kvällen är fot och vrist dubbelt så tjocka som på andra sidan. Det kändes inte direkt frestande varken att hoppa upp och ner från stolar eller att stå och gå på ett betonggolv i skyddsskor hela natten. Sist jag gick hem från jobbet var det för att jag hade så ont i benet så jag mådde illa. Det fick bli ett besök på Astrakanen i morse, för att se om någon kunde tänka sig att ge mig mer tid att läka. I väntrummet träffade jag en bekant, som är allvarligt sjuk, men just idag var hon där för att dottern behövde träffa en läkare. Själv hade jag turen att få samma som förra gången, så jag slapp dra vad som hade hänt och hur jag mådde. Han sjukskrev mig ett par veckor till. Om fjorton dagar är det en hel månad sedan jag skadade mig, så då vore det väl sjutton om benet inte skulle vara okej igen. Fast säker kan man förstås aldrig vara. När pappa levde ramlade han i en trappa och slog i axeln. Som jag minns det hade han ont av den livet ut. Nu läste jag dessutom om någon som hade stukat foten. Svullnaden hade suttit i en månad och helt smärtfri hade han inte blivit på ett helt år. Jag ringde min chef när jag kom ut från Astrakanen, men den här gången kom jag bara till en telefonsvarare. Han satt i samtal, så han missade erbjudandet om att få träffa mig. Jag gick direkt på plan B, som var att lämna läkarintyget i receptionen. Damen där skulle fixa så lönekontoret och min chef fick varsin kopia av det. Nu blir det korta, lugna promenader istället för jäkt och stress, i hopp om att få igång mitt onda ben igen. Att cykla gör inte lika ont, så jag får väl satsa på dagliga cykelturer snarare än promenader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar