I natt försökte jag först med skyddsskorna och sedan med mina vanliga skor. När jag vid tre i morse ändå hade så ont i benet att jag mådde illa, gav jag upp och cyklade hem. Att benet gjorde mer ont än någonsin, fast blåmärkena började försvinna, kändes lite oroväckande. Nästan en vecka för sent bestämde jag mig för att stanna uppe och besöka Astrakanen när dom öppnade. Där visade det sig att läkaren jag fick träffa var min nya husläkare. Min gamla hade gått ner i arbetstid och överlåtit sina listade patienter till denne mycket trevlige man. Han sjukskrev mig hela nästa vecka, och skickade sedan in mig till lasarettet i Kalmar för röntgen. Den visade som väl var inte på någon spricka i benet. Annars hade jag troligen fått tillbringa ett par timmar på akuten också. Efter att ha väntat på läkaren i morse, sjukbilen till Kalmar och sedan hem igen och på att få komma in till röntgen har jag ändå snart dygnat, som ungdomarna säger. Jag tänkte det var bäst att skriva det här innan jag lägger mig, ifall jag inte vaknar mer ikväll. Tillbaka i Nybro ringde jag till min chef, för att få veta var på företaget jag skulle leta efter honom. Då hade jag sån tur så att han precis var tillbaka från lunch. Nu har han fått en kopia på läkarintyget och ändrat semestern jag hade lagt in på måndag. Jag kan sitta här med benet högt och koppla av nästa vecka enligt läkarens order. Det är naturligtvis vad jag borde ha gjort redan den här veckan, men bättre sent än aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar