Blomsterprakt.

När jag fick en amaryllis av mannen i mitt liv, kunde jag ha svurit på att det var första gången i mitt liv som jag hade en sån. Jag var helt övertygad om det, tills jag råkade få ögonen på bilden nedan. Jag antar att den bevisar motsatsen. Den är tjugosju år gammal, så förhoppningsvis är det förlåtligt att jag inte minns den där blomman. Jag vägrar tro att jag skulle ha köpt den själv. Inte kommer jag ihåg vem jag fick den av, även om jag misstänker att det kan ha varit pappas flickvän. Vid kortet i datorn fanns ingen anteckning om det. Nu kollade jag i fotoalbumet, och bredvid papperskopian har jag antecknat att det var så. Hon och min svägerska är dom som har gett mig mest blommor genom livet. Det finns dessutom ett foto till, där blomman står på golvet. Jag utgår i alla fall ifrån att det är samma, fast den ser längre ut. Antingen är det perspektivet man lurar sig på, eller också kanske dom fortsätter växa på höjden. På det kortet är blomman hur som helt föredömligt uppstagad med en pinne. Jag var uppe på vinden och hittade en till den som står på köksbordet nu häromdagen. Den gjorde mig nervös, när den böjde sig åt olika håll. Det var ingen lätt sak att hitta blompinnarna i förrådet efter så många år, men det lyckades till slut.