Min vän kocken.

Med tanke på att jag älskar pannkakor, men saknar motoriken som det kräver att kunna vända dom i stekpannan, har jag hittat helt rätt man. Han är nämligen fenomenal på att steka pannkakor. Dom som blir över när han bjuder på det får jag dessutom med mig hem, så jag äter det två dagar i rad. I tisdags, när det hände senast, uträttade vi ett par ärenden i centrum efter intagen lunch. Jag sprang på flera av mina före detta arbetskamrater. Jag skyllde först på att det var strax efter skiftbytet på Kährs, men efteråt insåg jag att två av dom var pensionärer. Den ena hade jag inte träffat sedan hon slutade jobba för flera år sedan. Hemma hos mig var det dags att byta SIM-kort i telefonen. Jag slet med att få ner ett par olika kartonger ur ett högt skåp och att leta igenom dom, utan att hitta den lilla nyckeln som man kom in i det facket med. Den dök upp i en skrivbordslåda dagen efter. Eftersom man använder den så sällan, lär risken vara stor att jag hinner glömma var den finns igen, innan jag behöver den härnäst. Nu var det så lyckligt så jag lyckades ta mig in i telefonen med en tandpetare, även om jag krånglade till det också lite extra. Jag hade kollat i bruksanvisningen i vilket fack kortet skulle sitta. När jag inte hittade det där läste jag vidare, och insåg att det kunde finnas ett annat alternativ.