Julbord har jag i stort sett bara ätit vid julfirandet hos min bror på senare år. Jag brukar laga mat på lördagarna numera, och till i dag fanns det önskemål om julmat. Mannen i mitt liv ansåg att det kunde vara mysigare med ett eget litet julbord för oss två än att gå ut och äta det. Ingen trängsel och inget slabbande i samma byttor som en massa andra människor har grävt i. Själv kan jag fylla på med att jag äter så pass lite av det som serveras att det förmodligen är en ren förlustaffär för mig att äta sånt ute. Alternativet brukar vara jultallrik, och på den finns en hel del som jag ändå petar bort. Igår cyklade jag till Kvantum för att inhandla julmaten. Där var ingen större trängsel flera dagar innan jul. Trött i huvudet blev jag ändå av att söka efter allt jag skulle ha. Pressylta och löksill är ingenting jag köper varje vecka. Till slut var jag så sliten att jag inte kände igen en bekant, fast vi möttes på nära håll och jag såg rakt på honom. Jag skyller på att han hade mössa. Alla människor ser likadana ut i mina ögon den här årstiden. Sillsalladen var den sista varan jag fick fråga personalen efter. När jag hittade den kändes det för en gångs skull överarbetat att jag självscannade och packade ner varorna efterhand. Rödbetssalladen stod på samma ställe, och om jag tog en burk av varje av samma märke fick jag en rejäl rabatt. Burken som jag hade tagit tidigare, och nu måste backa och ställa tillbaka låg i botten av den ena cykelväskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar