När skymningen faller...

När mannen i mitt liv tappade sin mobiltelefon under gårdagens fotopromenad hade vi lite tur i oturen. Dels kom han ihåg var han hade haft den uppe senast. Det gjorde inte jag, förrän han berättade det för mig. Så hade vi inte hunnit så långt innan han upptäckte det, så det var en överkomlig bit vi fick traska tillbaka. Att det var en telefon var förstås praktiskt så till vida att jag kunde ringa till den, när vi väl kom till rätt plats. Annars hade det inte varit lätt att hitta den svarta telefonen bland dom bruna höstlöven. En annan fördel var att det inte hade hunnit skymma på. Om det ens är ljust under dagen den här årstiden, så blir det mörkt redan på eftermiddagen. Man vill gärna hinna ut ur skogen innan mörkret faller på. Speciellt som det jag är räddast att tappa bort där är mannen ifråga. Han försvinner långt in bland träden i sin jakt på objekt att plåta. Kvar på stigen står jag, och anstränger mig för att inte förlora honom ur sikte. Jag antar att det var ännu mer spännande innan vi träffades, och han gjorde dom där utflykterna ensam. Bland bebyggelsen kan det rentav bli speciella bilder sådär framåt kvällen. Särskilt om det finns lyktor lika den på bilden, som jag tycker påminner lite om månen.