Bekanta obekanta.

Jag är hyfsat nyfiken rent allmänt. Framför allt tycker jag det är intressant att få träffa bekantas respektive. Att få ett levande ansikte på någon man bara har hört talas om och eventuellt sett kort på. Det har hänt ett par gånger på sistone. När jag kom in till lasarettet och upp till röntgenavdelningen, satt en arbetskamrat från ett annat skift i väntrummet. Det tog några sekunder innan jag insåg att hans hustru satt bredvid. Henne hade jag bara hört talas om, fast dom bor här i Nybro, och har varit gifta i flera år. Därför föll det sig naturligt att vara artig och ta i hand och presentera mig. Värre var det i söndags, när jag sprang på en annan kollega från samma skift och hennes man på Kvantum. Jag hade visserligen aldrig träffat maken IRL tidigare, men hustrun och jag har varit Facebookvänner i åtta år. Det betyder att jag har sett honom på kort och i kommentarsfält mängder av gånger. Det kändes så självklart att han kände igen mig också, att jag helt enkelt inte kom mig för att hälsa ordentligt. Någon som måste ha anat hur nyfiken jag var, var han som hade solglasögon på sig den gången jag träffade honom och min tidigare arbetskamrat. Han tog av sig dom, så jag fick se riktigt hur han såg ut. Träffar jag män utan respektive är det inte alltid jag känner igen folk som jag enbart har sett på Facebook. När det började en Dennis på min avdelning och mitt skift, tog det flera veckor innan jag fattade att det var samma Dennis som levde ihop med en av mina Facebookvänner. En annan kille mötte jag ibland på morgnarna, när han cyklade med barnen till dagis. Jag förstod mest vem han var, och det var inte lätt att veta om han kände igen mig.

Läkarbesök.

Planen var att jag skulle börja jobba ikväll. Det hugger i benet när jag går, det värker när jag sitter och på kvällen är fot och vrist dubbelt så tjocka som på andra sidan. Det kändes inte direkt frestande varken att hoppa upp och ner från stolar eller att stå och gå på ett betonggolv i skyddsskor hela natten. Sist jag gick hem från jobbet var det för att jag hade så ont i benet så jag mådde illa. Det fick bli ett besök på Astrakanen i morse, för att se om någon kunde tänka sig att ge mig mer tid att läka. I väntrummet träffade jag en bekant, som är allvarligt sjuk, men just idag var hon där för att dottern behövde träffa en läkare. Själv hade jag turen att få samma som förra gången, så jag slapp dra vad som hade hänt och hur jag mådde. Han sjukskrev mig ett par veckor till. Om fjorton dagar är det en hel månad sedan jag skadade mig, så då vore det väl sjutton om benet inte skulle vara okej igen. Fast säker kan man förstås aldrig vara. När pappa levde ramlade han i en trappa och slog i axeln. Som jag minns det hade han ont av den livet ut. Nu läste jag dessutom om någon som hade stukat foten. Svullnaden hade suttit i en månad och helt smärtfri hade han inte blivit på ett helt år. Jag ringde min chef när jag kom ut från Astrakanen, men den här gången kom jag bara till en telefonsvarare. Han satt i samtal, så han missade erbjudandet om att få träffa mig. Jag gick direkt på plan B, som var att lämna läkarintyget i receptionen. Damen där skulle fixa så lönekontoret och min chef fick varsin kopia av det. Nu blir det korta, lugna promenader istället för jäkt och stress, i hopp om att få igång mitt onda ben igen. Att cykla gör inte lika ont, så jag får väl satsa på dagliga cykelturer snarare än promenader.

Spelkväll.

Igår var det dags för spelkväll med brorsonen och hans sambo. Innan dom kom upptäckte jag en spindel som hängde från en av mina bokhyllor. Jag är djupt fascinerad över hur många kryp som tar sig upp till tredje våningen och in till mig, men det kanske har med skogsdungen utanför att göra. Flickebarnet som var på väg hit är paniskt rädd för spindlar, så jag kunde förstås inte missa tillfället att ta ett kort och lägga upp på hennes Facebooksida. Sedan dödade jag odjuret. Jag hävdade att det var för hennes skull, och att jag helst inte vill veta om hon tröttnar på sin sambo. Med spindeln var det väl mera så att jag själv inte heller är överdrivet förtjust i sånt som kryper och/eller flyger. Framför allt inte i mitt eget hem. Den såg död och hoptorkad ut, men sånt har jag lurat mig på förr. För säkerhets skull attackerade jag den hastigt, så den inte skulle hinna undan. Det ska ju bli regn om man dödar en spindel, men idag har det varit soligt men blåsigt. Det kanske hänger ihop med att den redan var död trots allt. Jag fick skylten på bilden av ungdomarna. Det verkar som om dom känner mig. Vi/jag är uppe i fjorton olika spel nu. Det innebär att vi inte ens kommer ihåg alla som finns att välja på längre. Nu hade jag gjort det överskådligt genom att skriva en lista på alla. Mycket riktigt hittade vi "Vem sa så?", som vi inte hade spelat på evigheter. Vi hann med flera andra spel, och för damerna i sällskapet blev det riktigt bekvämt. Vi valde från listan, och så fick den ende som räckte upp till hyllan där dom stod hämta ner spelen.

Avstånd.

Äldsta brorsdottern har bott i Leamington Spa i England i flera år, men det har aldrig blivit av för mig att kolla på kartan var det ligger mer exakt. När någon undrade om hon bodde i London åkte kartboken fram. Eller snarare Google maps då. Det visade sig att hon bor tretton mil från London, och det är ju en bit. För att få en klarare bild av hur långt det är, kollade jag hur långt jag har till min andra brorsdotter i Jönköping. Det var femton mil. Fågelvägen då. Eller ”as the crow flies”, som det stod på den engelska kartan. Med bil blev båda sträckorna ett par mil längre, och tog proportionerligt ungefär lika lång tid att köra. Med tågtrafiken var det en annan sak. Medan det tog drygt en och en halv timme med tåg från London till Leamington Spa, skulle det ta mig nästan dubbelt så lång tid att ta mig till Jönköping. Det går väl inget direkttåg precis.

ICA.

Det kom ett reklamutskick från ICA Kvantum med ”nyheter vi tror du gillar”. Det ena var kex och grissini. Dom båda såg ut som något jag kunde ha med mig till jobbet lika väl som crostini, som jag har nu. Jag får nog köpa och smaka i alla fall. Att man hade tagit hem två nya varianter på kaffekapslar från Tassimo störde mig däremot. Det kändes mest som ett hån, när dom redan har flera olika sorters kaffe men ingen choklad alls. Det får jag beställa på nätet och hämta i förköpet, där Kvantum har paketutlämning för Schenker och DHL. Med tiden har jag insett att det inte nödvändigtvis är Kvantum i Nybro som bär sig märkligt åt. Ibland är dom tvungna att följa ICAs direktiv, fast varken dom själva eller kunderna i Nybro tycker att dom är speciellt bra. Vad ICA centralt grundar sina beslut på har jag inte forskat i, men inte verkar det vara att tillhandahålla det kunderna efterfrågar.

Tidens flykt.

På Radio Nybro sänds var fjortonde dag ett program som heter ”Dansant musik”. Programmet har en egen Facebooksida, och där brukar man kunna önska låtar som man vill höra i programmet. Till den senaste sändningen skrev programledaren att han inte tog emot önskningar, eftersom han skulle ha en gästproducent i studion. Jag har själv suttit med som det, och funderade på hur länge sedan det kunde vara. Jag har ett foto från tillfället (se nedan), så jag började leta efter det i mappen för 2015 i datorn. Ett par år sedan var ungefär vad jag kunde tänka mig att det var, men jag fick backa och backa och backa. Det var fem och ett halvt år sedan! Hur sjutton kan åren gå så fort? Inte undra på att syskonbarnen är vuxna och har egna barn. Jag fick förresten en ny tidschock när jag skulle snygga till mig inför Miras dop. Man ska egentligen inte använda en mascara i mer än tre månader, om jag har förstått saken rätt. Nu sminkar jag mig så sällan att jag i så fall skulle få köpa en ny varje gång det var dags. Jag har i alla fall börjat märka dom jag köper med datum, för att ha någon koll på hur gamla dom är. Nu kollade jag, eftersom jag misstänkte att det kunde vara något halvår sedan jag köpte mascaran jag använde. Den var ett och ett halvt år gammal!

Googlat.

Jag minns inte ens hur man klarade sig utan Google, innan persondatorerna kom. Numera kan den där sökmotorn stundtals få en att verka riktigt allmänbildad. Som i lördags, när min studerande bordsgranne svängde sig med ordet kongruent. Då visste jag att det betydde likformig. Bara några dagar tidigare hade jag inte hört ordet över huvud taget, men numera kan jag läsa min läkarjournal på nätet. I svaret på röntgenundersökningen stod det att min fotled var kongruent, och då måste jag förstås ta reda på vad det innebar. Att läkare inte kan skriva på lättbegriplig svenska känns extra märkligt nu när man kan läsa journalen själv, men på Internet kan man få det mesta översatt. Ibland från främmande språk och ibland bara från ett språk som känns främmande. I ett annat sammanhang kom ursprunget för ordet tykännas upp. Jag kan verkligen inte komma på något annat relevant ord för det faktum att mycket små barn blir måttligt förtjusta när deras föräldrar lämnar dom. Nu var det bara att googla fram ett svar från Institutet för språk och folkminnen. Dom skrev: "Var i landet används då tykännas? Beläggen i våra dialektsamlingar kommer från Blekinge, Småland, Öland, Halland, Västergötland och Östergötland. Enstaka belägg finns också från Skåne."